Surfing – en dans på vågor?

Jag älskar att surfa. Att få vara i vattnet, bli ett med havet, med vågen. Följa med i vågens rörelse. Det ger mig verkligen en kick att känna att jag är ett med vågen och en del av rörelsen. Det känns helt rätt på något sätt. Rätt på samma sätt som när man blir ett med musiken när man dansar.

Dans och surf är nog inte så olikt varandra ändå. Båda delar handlar om rörelse och kroppskontroll. Smidighet och styrka är en stor fördel i både dansen och surfen och jag tror att det är två träningsformer (eller konstformer?)  som man med stor fördel kan kombinera. Det ena ger det andra.

Det var ett år sedan jag sist surfade. Men tack vare att jag dansat så mycket det senaste året kände jag mig idag väldigt smidig och stark i vattnet. Balansen var på topp och min pop-up var bättre än tidigare. Dansen har gett mig det som behövdes för att bli en bättre surfare. Surfen och havet i sin tur ger mig det lugn och frihetskänsla som jag ibland kan glömma bort i stressen och pressen om att dansa ”perfekt”. Jag behöver det där inre lugnet för att dansa bra.

Det går så mycket bättre då, när man tar ett djupt andetag och gör saker med själen. Vare sig det är surf eller dans.

 

 

Sommaren med Lucy

Jag har turen att bo med en av mina närmsta vänner, Lucy, som även hon dansar, tränar mycket och sover om nätterna. Haha. Precis som jag. Det är mycket tack vare henne som jag har lyckats utvecklas så snabbt som dansare detta året. Lucy har hjälpt mig med kost och träning och tack vare hennes hjälp har jag hållt mig frisk och stark under hela året.

Det är mycket lättare och roligare att äta rätt och träna om man är två. Jag har varit orolig över hur sommaren ska bli rent träningsmässigt för mig nu när dansklasserna tar slut. Jag vill inte tappa allt det jag lärt mig och känna att jag kommer ur form… Dans och träning är verkligen en färskvara. För att inte tala om vigheten… Jag kommer inte kunna ta så mycket dansklasser i sommar. Men jag kommer fokusera på styrka, kondition och stretch för att hålla kroppen i bra form och sedan vara så redo så möjligt för en hård dansutbildnibg i Tyskland med start till hösten. Dans sliter rätt hårt på kroppen så jag tror det kan vara sunt med en annan träningsform ett tag med fokus på att stärka upp musklerna och låta lederna vila upp sig.

Att få träningen gjord när man har ca 15 dansklasser i veckan är inte svårt . Det är svårare när man ska göra träningen helt på egen hand. Det krävs planering och  disciplin! Som tur är har jag Lucy till hjälp och motivation, som tar ut och motionerar mig då och då.

Vi har flera gånger skojat om att vi har ett boot camp hemma hos oss . Men det finns nog lite sanning bakom skojet ändå. Träningen är viktig för oss båda. Planen och målet för denna sommaren är att vi ska göra minst två aktiviteter om dagen, mer eller mindre jobbiga. Ett arbetspass som servitris får faktiskt räknas in som en aktivitet är det sagt 😉

Så, låt sommarens Boot Camp sätta igång. Det kommer bli kul, och det kommer kännas bra till hösten.

 

 

 

Förebilder, dans och motivation

Förebilder, idoler, folk man ser upp till…. Det har väl alla? Eller? Jag tror att de flesta har det, mer eller mindre, och jag tillhör väl kanske de som ha det lite mer än andra. Jag har haft en rad olika förebilder i mitt liv som har betytt mycket för mig och som på något sätt har hjälpt mig att komma dit jag är idag. Många verkar ha stora stjärnor som idoler och förebilder, men för mig har det alltid varit annorlunda. Visst, jag tycker att Beyoncé är helt otrolig på många sätt. Hon är vacker som få, begåvad och en otroligt smart affärskvinna. Martha Graham är för mig också väldigt inspirerande på många sätt med sin dansstil och starka personlighet. Men de stora stjärnorna känns så långt borta på något sätt, så avlägsna.

För mig är mina största idoler och förebilder de som jag har i min egen närhet. Någon som inspirerar mig, som ser mig, som får mig att vilja kämpa, som får mig att känna mig lycklig. Någon som får mig att våga vara JAG. En sådan förebild är otroligt viktig för mig och har för mig varit ett sätt att bli väldigt bra på olika saker, inte minst när det gäller dansen. Min första danslärare är ett exempel på en stor förebild. Hon betydde mycket för mig då och hon betyder minst lika mycket nu. Det var hon som fick mig att bli kär i dansen.

Jag tror på ödet och jag tror på att vissa saker är menade att hända. Samma sak när det gäller personer; jag har många gånger känt att det var meningen att jag skulle träffa just den där specifika personen vid ett specifikt tillfälle. Det är som att jag har träffat personer längs vägen i livet som gett mig en knuff i rätt riktning.

En förebild får mig att känna glädje och passion. Jag får lust att vilja kämpa ännu hårdare, göra allt lite bättre, inte ge upp… Det var tack vare en sådan person som jag vågade ta steget att söka in till olika dansskolor. Och det är tack vare sådana förebilder som jag kan utvecklas till en bättre dansare. Dans är otroligt krävande många gånger, både fysiskt och psykiskt. Det krävs både motivation och passion för att orka och vilja fortsätta dansa. Man pushar sig till det yttersta många gånger och för mig har det varit till stor hjälp att ha en förebild. Det ger mig den där lilla extra energin att fortsätta, även om jag känner mig helt slut eller kanske till och med uppgiven.

Under min tid på Kulturama har jag sedan  haft turen att stöta på många inspirerande människor och det finns särskilt två stycken som har betytt extra mycket för mig under min tid där. Lika tacksam och glad över att jag fick lära känna dem, lika sorgligt är det att behöva lämna dem när jag snart flyttar till Tyskland. Det är aldrig kul att säga hejdå, jag hatar avslut och farväl, men många gånger är det nödvändigt för att komma vidare i livet och i sin utveckling.

Det finns en tid för allt, en mening med allt. Det jag lärt mig bär jag ju alltid med mig inombords. Nu är frågan: vilka förebilder väntar på mig där borta i Tyskland och i vilken riktning kommer de knuffa mig?

 

 

Sista dagen

Idag var sista dagen för mig på Kulturama. Skåpet är rensat, scenkläderna är inlämnade och alla lärare och klasskamrater har blivit omkramade. Det känns…. det känns! Mycket känslor på senaste tiden… Det känns tomt, konstigt och sorgligt samtidigt som jag faktiskt känner en viss lättnad och en nyfikenhet på vad som ska hända härnäst. Jag älskar Stockholm och livet här men samtidigt känner jag att jag är klar här nu och nu väntar nya äventyr.

Jag är så glad och tacksam för allt jag lärt mig under mitt år på Kulturama. Och jag är så otroligt glad över att jag VÅGADE ta chansen att söka in till en dansutbildning. Jag blundade för vad jag visste att alla andra tyckte att jag borde göra och öppnade ögonen för vad jag själv egentligen ville göra med mitt liv. Det kan ha varit det bästa val jag någonsin har gjort. Det känns åtminstone helt rätt i både hjärta och själ. Detta är verkligen en väg jag kommer vilja fortsätta gå.

Jag har utvecklats mycket som dansare under det senaste året men jag hade inte varit någonting utan de helt otroliga människor jag lärt känna längs vägen! Jag har lärt känna personer som verkligen har förgyllt hela min tillvaro. Igår kväll hade vi en avskedsmiddag för oss i klassen och lärarna för att visa på vår uppskattning och för att tacka för en fin tid ihop.

Nu är tiden på Kulturama förbi men istället för att vara ledsen över att det nu är över väljer jag att vara glad och tacksam för allt jag lärt mig under mitt år på Kulturama. Nu är det snart dags att vara modig igen. Om jag ska bli något är det dags att våga ta nästa steg…

Så… Hejdå Kulturama, nästa station : Iwanson International, Tyskland