Ett år i Stockholm. Dags att flytta, och jag längtar inte ens härifrån… + Bildbomb

Nu har det gått ett år sedan jag flyttade till Stockholm. Det var alltså ett år och några månader sedan jag bestämde mig för att pausa mina universitetsstudier i Lund och satsa helhjärtat på dansen. Våga gå all in. Det bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv. Ett år och så otroligt mycket som har hänt! Var ska jag börja?

Min första tid i Stockholm delade jag lägenhet i Skarpnäck tillsammans med två helt underbara tjejer som välkomnade mig med öppna armar. Den ena rap-artist och den andra dansare.

De 4 första månaderna av mitt ”nya liv” bestod av att stiga upp tidigt, gå till skolan, dansa, komma hem sent, äta och sova. Jag kommer ihåg att jag verkligen njöt av tanken att  ”Detta ska jag får göra i ett helt år nu. Bara dansa, dansa, dansa.” Jag kände mig så lycklig av den tanken! Det kändes så rätt. Kroppen gjorde riktigt ont de första veckorna. Mycket träningsvärk. De 2 första veckorna kunde jag knappt vända mig om i sängen. Det blev som en chock för kroppen att dansa ca 25h i veckan. Rulla runt på golvet, hoppa ner på golvet för att sedan ta sig snabbt upp igen, göra massa piruetter barfota…

Jag kommer ihåg att jag var orolig innan jag började på dansskolan för hur och om jag skulle orka. Skulle mitt knä som hade börjat strula hålla? Kommer det fortfarande vara kul att dansa när man gör det så mycket eller kommer jag tröttna? Nu i efterhand kan jag säga att kroppen har bara blivit starkare och starkare. Jag har blivit smidigare och vigare. Knät har hållt. Det har till och med blivit starkare. Och om jag tröttnat på att dansa? Nej. Absolut inte. Snarare tvärtom. Att dansa har för mig aldrig varit så kul och givande. Så beroendeframkallande…

Den första terminen blev som en testa-på-period för mig då jag ville se vad jag orkade och klarade av. Både fysiskt och psykiskt. Jag kände att jag hade mer att ge. Att jag ville utvecklas mer i baletten som jag känner en sådan stor kärlek till och att jag även borde skaffa ett jobb för att få ekonomin att gå ihop. Jag tänkte att nu är jag ju här, det är nu jag verkligen borde ge ALLT JAG HAR för att utvecklas som dansare. Pusha mina gränser.

Detta tankesätt ledde till att jag utöver alla timmar i skolan även började dansa 4 kvällar i veckan på balettakademien. Jag tog olika typer av balettklasser, olika nivåer och hade olika lärare. En av klasserna bestod av att dansa 30 min på tå. Något jag alltid har velat göra. På en annan av klasserna övade vi på olika balett-koreografier och fick visa upp en av dem på scen i slutet av terminen.

Jag lyckades även skaffa jobb och jobbade en säsong på China-teatern 2-3 kvällar i veckan. Som ni förstår var vårterminen väldigt intensiv för min del. Ibland kanske för intensiv. Men jag kände att jag verkligen gav allt jag hade. Jag kämpade verkligen. Och det gav resultat! Jag utvecklades mycket som dansare på kort tid.

Jag har tränat och hållt igång mycket. Och jag har nog aldrig varit så frisk i hela mitt liv. Jag har varit ovanligt lite sjuk. Detta halvåret kan jag inte minnas att jag varit sjuk en enda gång. Det tror jag är tack vare en kombination av att jag får hålla på med något jag älskar och att jag rör på mig mycket, sover bra och framför allt har jag sett till att äta bra. Jag har varit noga med att få i mig mycket bra saker. Jag har tagit hand om kroppen och skurit ner rejält på socker och snabba kolhydrater.

Jag har även fått möjligheten att vara med i olika typer av projekt och gjort lite olika dansjobb. Genom skolan fick vi bland annat vara dansande statister i en kommande svensk film, Aniara. Jag har gått och sett baletter på operan. Jag har stått på scen, jobbat med föreställningar och skapat en egen dansföreställning för barn. Jag har lärt känna olika fotografer och fått göra lite olika plåtningar. Jag har även varit hårmodell för en hår- och makeupsalong.

Någon frågade mig vad som har varit det bästa under min tid i Stockholm. Förutom min satsning på dansen så måste jag nog säga: alla möjligheter som finns här. Här finns allt, det är bara att välja vad du vill göra. Detta är något jag inte har varit van vid då jag växte upp i en liten stad. Jag tycker också det har varit otroligt skönt att få umgås med andra dansare, både elever och professionella. Att få se exempel på andra som har lyckats genom sin satsning på dansen. Jag är så trött på människor som kommer med negativa kommentarer om min satsning på dansen. Ska jag inte skaffa ett riktigt jobb? Gå en riktig utbildning? Är det inte jättesvårt att lyckas som dansare? Såna kommentarer gör att jag tvekar och inte vågar satsa på det jag verkligen vill. Att umgås med likasinnade och personer som verkligen tror på att man kan ha en framtid som dansare har gjort att jag vågar tro ännu mer på mig själv, och fått det bevisat för mig att det verkligen går om man vill.

 

Nu har alltså ett år gått och om bara ett par dagar är det dags för mig att flytta härifrån och påbörja mitt nya äventyr i Tyskland där jag kommit in på en 3-årig dansskola. Under större delen av mitt liv har jag alltid längtat bort. Till en annan stad eller annat land… Men nu, under mitt år i Stockholm, är första gången jag verkligen känt mig som hemma och inte längtat bort. Kanske har jag hittat ett hem i dansen?

 

Jag har mött så många personer under mitt år här. Knutit många nya kontakter, blivit inspirerad, fått nya vänner, en del riktigt nära vänner som jag hoppas är en vänskap som kommer hålla livet ut. Jag är verkligen tacksam för alla de nya vänner jag fått. Samtidigt har jag alltid annars skojat och sagt att ”när man börjar heja på folk på stan, då är det dags att flytta”. Kanske stämmer det även denna gången? 😉

Det känns tungt att lämna Stockholm, mest för att man lämnar vännerna man fått här. Men jag känner att jag verkligen vill och måste fortsätta min resa och utvecklas som dansare och då är det enda rätta att flytta till Tyskland och börja på dansskolan där. Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan jag kommer tillbaka till Stockholm och hälsar på igen, och förhoppningsvis får jag fler nya vänner i München. Oavsett så kommer jag förhoppningsvis känna mig som hemma var jag än befinner mig i framtiden, så länge jag har dansen.

 

Bjuder på en liten bildbomb från året som gått (klicka på bilderna så blir de större):

 

 

 

Balettintensiv hela veckan. Stång, tåspets och repertoar. Och allt vad det innebär…

Denna veckan dansar jag en så kallad ”balettintensiv” på Balettakademien här i Stockholm. Två timmar varje kväll med samma lärare och samma elever. Varje lektion består av ca 45 min övningar vid stången tills svetten rinner på ryggen, cirka 15 minuter över diagonalen (alltså man gör olika danssteg över golvet, oftast två och två), 30 minuter på tåspets och 30 minuter repertoar delvis på tåspets  (vilket innebär att man lär sig en koreografi ur en balett).

Detta är för mig det perfekta upplägget. Alla lärare lär ut på lite olika sätt och har sina lite egna personliga stilar i hur de väljer att visa och förklara saker. Efter ett tag lär man ”känna” dansläraren och dess stil. Man kan börja se ett mönster vilket gör att man efter ett tag kan ta in och komma ihåg alla steg lättare. Så att ha samma lärare flera gånger i rad gör att jag kan känna mig säkrare på stegen. Jag måste inte tänka på vilket steg som kommer näst utan jag kan fokusera på att ta i med rätt muskler och verkligen njuta av att DANSA ut steget.  Det är då danslektionerna blir som roligast och mest givande tycker jag. Att stressa över att komma ihåg ”vilket steg var det nu? Vilket steg var det sen? Var det höger eller vänster? Sträckt eller böjt? Högt eller lågt?” Är inte särskilt kul och jag kan sällan känna att jag riktigt dansar med känsla om jag måste hålla på och tänka på hur stegen ska vara hela tiden. Det bästa är när man kommer in i någon slags flow där man inte behöver tänka så mycket på stegen utan fokuserar mer på känslan i det man uttrycker genom dansen. Ju bättre dansare man är, desto snabbare verkar man ha att komma in i det där flowet. Då stegen blir till dans och inte bara steg.

En annan viktig sak för mig är att känna mig trygg i danssalen. Har man samma grupp man dansar med varje kväll tycker jag att det ger en viss trygghet. Men självklart hade väl det bästa varit om jag kunde hitta den där tryggheten helt i mig själv, oberoende av vilka andra som befinner sig i rummet. Det är något jag fortsätter jobba på. Att känna ett lugn gör även att jag får bättre självkänsla och lättare kommer ihåg stegen.

Jag är glad över att det inte är så mycket fokus på övningar över diagonalen denna veckan. För mig innebär diagonalen rätt mycket stress, press och ångest då jag vet att alla andra tittat på en när jag dansar. Eller man TROR att alla andra tittar på en, egentligen har de nog fullt upp att själva komma ihåg stegen och vara nervösa för sin egen skull. Om nivån på klassen är en nivå som jag befinner mig på kan det vara kul med diagonalen. Mer plats och utrymme för mig att ta ut stegen på. Är nivån för hög och jag inte har en aning om vad jag håller på med, då är det hemskt och jag önskar ibland (faktiskt rätt ofta) att jag bara kunde försvinna och sjunka genom jorden. Då gäller det att utmana tankesättet. Istället för att vara rädd för diagonalen och känna att jag skäms och inte kan brukar jag försöka tänka på två saker : 1: Det är kul att vara ”ful” och bjuda på sig själv. 2: Jag kan inte detta nu men jag VILL kunna det en dag och då är det enda som gäller att öva på det. Acceptera att detta är den nivån jag befinner mig på just nu.

 

Sen det här med tåspets, att dansa på tårna… Det som så många tycker ser så fint och vackert ut, särskilt när det fångas på bild. Själv älskar jag det. Både att se på och att dansa. Men det gör ont, skaderisken är stor och det krävs en otrolig styrka av muskler jag inte visste fanns och mycket balans. Jag har bara dansat på tå en termin och redan börjat bli mycket starkare. Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg senare helt ägnat åt tåspets då jag har en hel del tankar kring just det.

I slutet av lektionen dansar vi alltså en repertoar, en koreografi ur en känd balett. Jag tycker det är jättekul att verkligen få dansa balett, leva sig in i en roll och inte bara stå vid stången och öva styrka och teknik (även om jag tycker att det också är väldigt kul faktiskt). Denna veckan dansar vi en del ur Svansjön. Det kan kännas pinsamt eller löjligt att dansa en sådan känd balett på en hobby-klass tycker jag. Det kommer ju aldrig kunna mäta sig med hur den riktiga Svansjön ser ut när den dansas av proffs… Men så ska jag nog inte tänka. Det är väldigt kul att få gå in i en roll när man dansar  och om man som jag inte är så duktig på vad alla olika baletter heter eller hur musiken i de olika styckena låter, så lär man sig lite mer efter varje gång man testat på en ny repertoar. Det är som att man får lära känna baletten. Att testa att själv dansa en del ur en balett gör dessutom att jag får ännu mer respekt för de professionella ballerinorna. De får det att se så lätt ut…

 

Ikväll var det tredje tillfället av fem denna veckan. Det känns lite i kroppen då den är ovan efter sommaruppehållet. Men det känns på ett bra sätt. Inte jättemycket träningsvärk och inga skador eller streckningar. Att ha en sådanhär dansintensiv tycker jag är en superbra uppvärmning inför hösten. Att låta kroppen få komma igång i lite lagom tempo igen. När höstterminen sedan startar kommer det vara dans flera timmar om dagen och då är det viktigt att inte gå från 0 till 100. Då antar jag att skadorna hade kommit rätt snabbt, och min plan är ju att hålla läääänge.

 

Danspaus. Bra för kropp och kaos för själ?

Dansa är bra för både kropp och själ. Hur många gånger har man inte hört den? Men att inte dansa då? Kan det vara bra för kroppen men dåligt för själen?

Att inte dansa på ett tag. Att ta en danspaus. När jag hör folk som säger att de tycker att det är skönt med dansuppehåll så känner jag aldrig att jag kan hålla med. Paus från prestationsångest, att slippa försöka ligga på topp hela tiden och att tävla och jämföra sig med andra? Javisst, en sådan paus är skön. Men en paus från DANSEN som helhet tycker jag inte känns som en befrielse. Tvärtom. Om jag inte dansar på ett tag börjar jag må psykiskt dåligt. Jag lovar. Visst, en dag eller två är väl ingen fara. Men när det börjar närma sig  flera dagar i rad, en vecka, eller veckor, då börjar det jobbiga.

Det är samma visa varje gång. Det känns som att jag blir smått galen om dansuppehållet är för långt. Inte så att jag mår supderdåligt på en gång, varje gång jag inte dansar. Men det är oftast en slags obehagskänsla som smyger sig på. Jag blir nedstämd, saker från det förflutna hinner ikapp, jag överanalyserar saker, mitt liv, mina val i livet… Känner ångest. Tappar lusten till saker som jag annars kan tycka är rätt kul. Har ingen motivation. Jag tänker så det knakar och känner massa känslor.  Men jag får inte uttrycka känslorna genom dansen. Kanske är det därför jag börjar må dåligt? Kan man ha dansabstinens? Eller är det bara som jag inbillar mig? Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är som händer med mig när jag inte dansar, men vad det än är så är det ingen positiv känsla. Mitt liv blir rätt grått utan dans. Kanske är det endorfinkicken från träningen jag saknar? Det trodde jag ett tag. Men nej, jag har testat träna massa andra saker. Styrka och kondition i olika former…   Inget av det kan jämföra sig med vad dansen ger mig. Det låter väl som en klyscha men jag börjar tro och förstå att jag verkligen BEHÖVER dansen i mitt liv. För att må bra och känna mig som jag.

Nu har jag inte dansat alls på ca 2-3 veckor på grund av lite olika anledningar. Mest på grund av att mina arbetstider har krockat med danstiderna. Men den senaste veckan var det faktiskt för att jag kände mig så himla trött att jag inte orkade jobba hela dagen för att sen dansa till sent på kvällen. Det kan ibland bli en ond cirkel om jag arbetar för mycket och inte orkar med dansen. Dansen ger mig energi och tack vare den orkar jag även hålla igång mer och arbeta mer. Egentligen har jag lovat mig själv att jag aldrig ska jobba så mycket så det påverkar min dans negativt. Men i vissa perioder i livet behöver man jobba lite för mycket tror jag, för att senare kunna ha råd att njuta av dansen 😉

Jag har varit lite nere de senaste dagarna och undrat vad det är som händer med mig. Men ikväll var jag tillbaka i balettsalen igen och det kändes SÅ BRA. Jag kände mig lycklig, som mig själv igen. Som att jag var i mitt helt rätta element. Det var som att någon lyfte bort en slöja av jobbiga känslor och tankar från mig. Som en lättnad. Dessutom kände jag mig mycket starkare efter några veckors dansvila. Musklerna orkade mer och de småskador jag började dra på mig i slutet av förra terminen kände jag inte alls av.

Efter kvällens balettklass är självförtroendet och livsglädjen tillbaka igen. Kroppen mår bra. Själen mår bra.  All ångest och tvivel om val hit och dit i livet är som bortblåst. För om det är såhär jag mår när jag får dansa, då är det väl självklart att jag ska fortsätta kämpa och alltid sätta dansen i första rummet. Vem försöker jag lura?

 

Dansen som livsstil

Sist jag skrev var det i början av sommaren. Nu börjar sommaren gå mot sitt slut. Det har varit intensiva veckor för min del och sedan midsommar har jag befunnit mig i en bubbla bestående av arbete, träning och dans.

Om jag tänker efter har allt faktiskt kretsat kring dans på ett eller annat sätt;
Arbete: Jag behöver pengar för att kunna fortsätta dansa till hösten, därför har jag försökt att jobba så många timmar jag bara kan denna sommaren.
TräningJag vill ta hand om kroppen och vara så stark och förberedd inför en höst (och ett kommande liv) fullt med dans, därför har jag varit noga med att träna både kondition och styrka och sett till att stretcha mycket för att hålla kroppen mjuk och rörlig. Dessutom har jag som mål att bli mycket vigare än vad jag är nu.
Dans: Att träna styrka och kondition är bra för att kroppen ska hålla men för att bli en bättre dansare måste man ju även dansa för att hålla danstekniken vid liv, därför har jag försökt gå på så många danslektioner jag har kunnat i sommar.
Mat: En annan sak är kosten. Jag har jobbat på restaurang där tillgången till god mat, nyttig som onyttig, har varit obegränsad. Jag gillar mat och går helst inte på någon diet. Jag brukar tänka att lagom är bäst när det gäller var man ska äta eller inte äta. Men för att träningen ska ge resultat och för att jag ska kunna ha den kroppen jag vill ha som dansare måste jag tänka på vad jag äter. Jag unnar mig gärna en efterrätt då och då. Gärna choklad. Man måste leva lite, är något jag brukar tänka. Att äta gott och ”som alla andra” är dessutom en social sak många gånger och även psykiskt välmående. Men när man tränar mindre och fortfarande vill hålla formen gäller det att planera lite vad man äter och inte.
Det här med mat och dansare är ett ämne för sig som jag tänkte att jag ska skriva mer om en annan dag.

Med andra ord: det har varit fullt upp för min del i sommar. Även innan sommaren var det fullt upp. 100% dansutbildning, extra balett på kvällarna, jobb varje helg… Många i min närhet undrar hur jag orkar. Mitt svar är dansen. Dansen får mig att både vilja och orka. Min vilja och strävan efter att bli en bättre dansare är det som får mig att orka. Jag behöver dansen. Det är inte alltid lätt , ingen dans på rosor om man säger så. Att arbeta som servitris, som jag har gjort i sommar, innebär mycket stående, gående och stressande fram och tillbaka. Det är tidiga morgnar och sena kvällar, ibland nätter, som leder till att fötterna är svullna och värker när man går och lägger sig och när man ska stiga upp känns det som om man går på en spikmatta innan fötterna hunnit vakna till liv.
Jag klagar inte. Jag tycker faktiskt om att ha det såhär, att kämpa för något. Annars hade jag nog inte gjort det. Att vara och utvecklas som dansare kräver passion. Det är inte bara de timmar du står inne i danssalen som spelar roll eller ger resultat. Det är även allt runtomkring. Det du gör innan och efter du klivet in i danssalen. Att vara en dansare innebär på riktigt att välja dansen som livsstil.