Mitt år 2017

Nu har hela 2017 passerat. Och jäklar vilket år! Ett år har många dagar och det hinner hända så otroligt mycket. Jag tänkte att jag skulle sammanfatta mitt år. När jag började titta bland mina bilder insåg jag hur otroligt mycket som faktiskt har hänt mig detta året.

I början av året befann jag mig fortfarande på Kulturama i Stockholm. Helt ovetandes om vad jag skulle göra efter det att utbildningen där tog slut. Jag dansade heltid i skolan och började dessutom ta extra balettlektioner 4 gånger i veckan på Balettakademien.

Jag började även jobba. Jag jobbade en säsong på Chinateatern och fick se fler kändisar än vad jag gjort sammanlagt i mitt tidigare liv. Efter det började jag jobba som servitris på ett palats. Ett PALATS?!

Jag dansade i Kulturamas vårshow och insåg hur otroligt mycket jag lärt mig under ett år. Då var även första gången jag koreograferade något mer seriöst själv, tillsammans med min fantastiska klasskamrat Jan.

Jag gjorde auditions till olika dansskolor och fick reda på att jag KOMMIT IN PÅ IWANSON. Jag insåg då att jag hade en chans att på riktigt bli en professionell dansare.

Jag flyttade ihop med min käre vän Lucy i början av året. Vi bodde på Lidingö och jag blev helt kär i det stället. Vi har hållt ihop i ur och skur jag och Lucy och jag är så glad att just hon gick i min klass på Kulturama. Jag fick äran att uppleva ”Sommaren med Lucy”. Ett slags boot camp med 2 träningspass om dagen, nyttig men god mat och lite sol däremellan.

Och jag jobbade denna sommaren. Jäklar vad jag jobbade. Och dansade, när det fanns lediga kvällar.

Jag flyttade till München. Nytt språk. Nytt land. Ny skola. Nya vanor. Nya vänner. Och jag insåg hur lite jag egentligen vet om dans. Jag blev medveten om alla mina fel och brister och hur otroligt mycket jobb och slit det krävs för att bli dansare. Det är ingen lek.

Och jag kämpade (som ni vet) och jag utvecklades. Jag både grät och svettades på vägen. Men utvecklades, det gjorde jag! Kanske även som människa men främst som dansare.

Och jag genomförde min första uppdansning, exam. Och jag överlevde.

Ett år är långt. Mycket har hänt. Och jag måste säga att jag är så otroligt glad och tacksam för allt som har hänt mig detta år. Jag har fått vara med om så många saker och framförallt har jag lärt känna så många fantastiska människor. Helt otroligt vilka människor jag stött på, och en del har blivit mina nära vänner, förhoppningsvis för livet ut.

 

Här nedan bjuder jag av en sammanfattning i bilder av året som gått. Kanske känns det som många bilder. Men då ska ni bara veta hur många bilder och händelser som inte är med här!

Tack för att ni läser och följer mig på min resa. Nu får vi se vad 2018 har att erbjuda!

 

Helt plötsligt blev jag hårmodell

I slutet av sommaren fick jag äran att vara hårmodell för en hår- och makeupstudio i Stockholm: Le Beauty Studio. Ibland är det lustigt hur saker och ting bara händer. Jag är ingen professionell modell, men jag tycker om att fotas och under tiden jag bodde i Stockholm fick jag kontakt med olika fotografer som jag gjorde lite olika projekt med.

En dag i slutet av sommaren var jag utomhus någonstans i Stockholm city och fotade med en fotograf. Min vän Lucy ringde mig och frågade om jag ville assistera den svenska proffsboxaren Mikaela Laurén på en fotografering samma dag. Om 2 timmar.

Ja, varför inte? Tänkte jag. Jag mötte upp Mikaela på salongen där hon blev stylad. Hade varken träffat henne, fotografen eller stylisten innan. Alla var väldigt trevliga och tillmötesgående. Jag hade jättekul.

Stylisten berömde mig för mitt fina hår och när vi skulle gå därifrån sa hon att hon faktiskt var i behov av en hårmodell för sin studio. Jag tog hennes visitkort, åkte med Mikaela och hjälpte henne på sin plåtning och dagen efter kontaktade jag stylisten.

Några veckor senare satt jag i skönhetssalongen igen. Blev sminkad, fick håret klippt och slingat och fotografen tog fina bilder och filmade. Jag kände mig som en super star. Jag blev så väl omhändertagen. Alla var så snälla och tillmötesgående.

Allt gick så lätt. Det bara flöt på. Det liksom bara hände. Bara blev så. Ibland är livet så bra. Det gäller att våga ta tillfällen i akt. Våga tacka ja till saker och framför allt våga ta för sig. Våga chansa. Våga leva lite.

Här är bilderna från i somras då jag blev fixad i håret och sminkad.

Förhoppningsvis får jag tillfälle att vara modell fler gånger i framtiden. Det är absolut någonting jag skulle tänka mig att hålla på med vid sidan av dansen.

 

? Jennie

(Hair-color, hairstyling & makeup: Letícia Tavares @lebeautystudio
Photo: Abel Rugama @abelrugama)

Tillbaka till gamla danssalen – tillbaka till hobbynivå

Igår var jag på en dansskola i Malmö. Jag tog klass för en av mina favoritlärare som jag gick mycket hos för två år sedan. Hon har betytt väldigt mycket för mig och jag älskar hennes klasser. Hon ger utrymme för att känna mycket dansglädje. Det behöver jag!

Lärarna på Iwanson sa åt oss: ”Vill ni känna er duktiga? Gå tillbaka till er gamla dansskola så ska ni få se att ni kommer bada i beröm. Alla kommer märka hur ni utvecklats. Inte minst ni själva”.

Klasserna jag tog igår var hobbyklasser på lätt nivå. För mig spelar inte nivån på hobbyklasser så stor roll egentligen. Om nivån är ”för låg”  kan man som dansare ändå alltid se till att anpassa nivån mer till sig själv. Gör tre piruetter istället för en. Var extra noga med tekniken. Lägg till känsla i det du gör. Finns många saker man kan göra för att själv öka nivån. Och tekniken kan man ALLTID slipa på.

Men det som hände mig kändes lite märkligt. Första klassen jag tog var balett. Jag kände mig så säker vid stången. Visste vad jag gjorde. Jag hade koll. Teknikövningarna och piruetterna kändes ok. Men ingen ”wow-känsla”. Jag gjorde faktiskt mycket tekniska fel. Sedan dansade jag jazz. Där kändes det inte heller som att jag presterade särskilt bra.

 

PRESTERA. Det är nog där skon klämmer. Varför är jag så fokuserad på att prestera? Kan jag inte bara njuta av dansen? Känna musiken. Ha kul. Att gå på hobbyklasser när andra vet att jag går på en riktig dansskola gör att jag känner att de har förväntningar på mig. De förväntar sig att jag ska vara jättebra. Såklart de gör. Jag ska ju för fasen bli proffs. Och då känner jag att jag måste bevisa någonting för dem. Att de har rätt. Att jag är bra. Att jag duger. Att jag kan dansa som man ska göra när man går på en riktig dansskola.

Att vilja prestera är väl bra, men det får ju inte gå så långt så min prestation blir sämre på grund av all press jag sätter på mig själv. Eller att jag fokuserar mer på att prestera än på att dansa.

Förutom det så upplevde jag mig även lite vilsen när läraren undervisade i ett långsammare tempo. Långsammare och lättare steg. Jag kände att jag begränsade mig själv. Kunde inte ta ut stegen. Hittade inga steg jag kände att jag kunde ta ut fullt ut. Hittade ingen känsla. Jag kände att min dansnivå sjönk till hobbynivå om inte lägre. Varför vet jag inte riktigt. Men jag kände mig frustrerad till slut. Jag ville ju bara dansa!

Jag vill kunna dansa på alla nivåer. Proffs, hobby, nybörjarnivå… Det känns som en riktig utmaning faktiskt. Men en rolig utmaning. Jag utmanar mig själv till detta. Ni som dansar borde själva testa att dansa på en lägre nivå än den ni befinner er. Och berätta gärna hur ni upplevde det 🙂

Trots att jag kände mig lite frustrerad och vilsen under kvällens två danslektioner så var det ändå en positiv upplevelse. Jag känner att min dansglädje är tillbaka. Jag känner mer ork och energi än vad jag gjort på länge. Och tack vare frustrationen jag kände ikväll är jag mer sugen än någonsin på att på riktigt få dansa ut igen.

Längtar tills nästa danslektion! Det är nog nyttigt att få längta lite ibland…

 

? Jennie

Jullov hemma i Småland

Nu har jag jullov på riktigt. Hemma i de Småländska skogarna hos mina föräldrar. Det är snö utomhus, julstjärnorna lyser i fönstret, brasan sprakar och jag bjuds på god mat varje dag. Jag njuter!  Känns som att hela min själ mår bra av detta.

Och jag vilar. Har nog aldrig känt mig i så stort behov av vila som nu. Och jag njuter av att kunna vila. Tidigare har jag ofta känt mig stressad under loven och jag har försökt träna mycket ändå. Men denna veckan har jag nöjt mig med att gå långa rundor i skogen och stretcha lite. Och de känns bra. Skönt. Behövligt.

 

Men kroppen gör ont. Den värker. Benen, knäna, ryggen, fötterna, lederna. Allt värker. Det gör mycket ondare nu än när jag tränar. Antagligen behöver kroppen tid att återhämta sig.

Det känns som att detta lovet inte kunde komma lägligare. Jag behövde få vila och ladda batterierna. Träffa familj och vänner. Jag har många roliga saker att se fram emot detta lovet.

 

? Jennie