Överlevde Exam!

Jäklar vilken känsloladdad dag. Har inte riktigt kunna sova de senaste nätterna för har varit så taggad/nervös.

Idag vaknade jag och visste direkt vilken dag det var. Kände mig full av energi och tänkte att ÄNTLIGEN ska jag få det överstökat! Såg fram mot uppdansningen med skräckblandad förtjusning. Jag gillar ju föreställningar, så såg det som att jag skulle uppträda i en show.

Dansstegen kan jag i sömnen (tro mig, jag har på riktigt drömt om dem). Så jag tänkte att nu får jag väl passa på att njuta av att jag verkligen kan stegen och dansa med hjärtat.

I det stora hela gick det bra men jäklar vad jag blev nervös till och från. Armen skakade. Benen skakade. Jag tog i allt vad jag kunde. Svettades som bara den. Tappade nästan balansen ibland. Men jag gjorde det. Och det mesta steg tog jag faktiskt med hjärtat. Jag försökte gå helt in i dansen. Och påminde mig själv om att jag älskar detta, och att jag är så tacksam och glad över att få vara på en riktig dansskola.

Efter provet pratade lärarna med varandra i nästan 2 h. Om oss. Vi satt i korridoren och åt choklad och kakor. Väntade nervöst på resultaten.  Glada över att det var över men ändå nervösa. Varje gång en lärare gick förbi blev vi helt tysta. ”Kommer någon åka ut? Vem? Kommer jag åka ut? Vad kommer de säga till mig?”

Sedan var det dags för de enskilda samtalen. Det är ju inte några gulli-gull samtal direkt. Kanske för vissa men långt ifrån för alla. Man får väldigt ärliga kommentarer om hur man ligger till rent dansmässigt.

Sammanfattningsvis måste jag jobba på mitt självförtroende. Jag blockerar mig helt ibland. Min hjärna och psyke fördärvar för min dans. Jag vet inte hur många gånger jag både skrivit och tänkt att jag måste förbättra mitt självförtroende. Jag vet att det hindrar mig i dansen. Men ändå lyckas jag inte med det.

Jag vet inte om ni förstår hur frustrerande det är. Att alla tror på mig. Lärare, elever, vänner, familj… Lärarna säger jag har såååå mycket potential. Men så sätter JAG stopp för mig själv? Vad fan rent ut sagt! Jag vill så mycket så det blir fel.

En lärare sa att hon saknade ”den gamla Jennie”. Hon som var glad. Älskade att dansa. Bjöd på sig själv.  Vågade göra fel.

Nu är jag tydligen bara en stel pinne som sätter för höga krav på mig själv och som börjar tappa dansglädjen. Börjar kanske till och med tappa mig själv?

 

Både nyttigt och jobbigt att få höra. Men mest nyttigt. Mitt nya mål är att vara snällare mot mig själv. Sänka kraven. Acceptera den nivån jag befinner mig på. Känna dansglädjen igen och VÅGA GÖRA FEL. Hur ska jag annars lära mig?

Ska börja ta mig själv på mindre allvar helt enkelt.

”Den gamla Jennie” kommer komma tillbaka. Men ännu starkare och ännu bättre på att göra ”curves”, plies och piruetter än för ett år sedan 😉

 

Fy fasen hörrni. Tvivla aldrig på er själva. Det leder ingen vart.

Men man lär sig av det mesta. Kanske jag har hindrat mig själv i min utveckling senaste tiden. Men skulle dom ha sett mig för bara 2 år sedan skulle de fatta vilken resa jag gjort.  Jag är ändå stolt över att ha kommit såhär långt.

? Jennie

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.