Jag älskar min skola

Jag tror att det är väldigt viktigt att känna kärlek till skolan man går på. Särskilt om det gäller något man verkligen vill bli riktigt bra på. Och kanske ännu mer om man vill bli dansare skulle jag vilja påstå.

På en dansskola så upplever man mycket stress och press. Det är verkligen tufft både fysiskt och psykiskt. Men någonstans älskar man ju det. Det finns en passion. Annars tror jag inte att någon hade valt att fortsätta.

Jag har gjort flera olika auditions till olika dansskolor. Men när jag gjorde audition till Iwanson kände jag verkligen en speciell känsla. Jag kände att ”Wow, detta kan verkligen vara en skola för mig.” Att göra auditions handlar inte bara om att försöka komma in på skolan. Det handlar även om att försöka känna av hur skolan är, om det är något som man tror kommer passa en eller inte.

 

Sedan jag kom in på Iwanson har min kärlek till skolan bara växt. I fredags när vi hade genrepe tog jag mig en stund och bara såg mig omkring på alla elever och lärare. Jag kände mig så lycklig och stolt över att vara där. Och jag kände så  mycket kärlek.

 

Eleverna som gjorde sitt bästa i sina dansnummer. Och lärarna som satt och tittade på. Lärarna kan vara hårda mot oss men jag vet att de är det för att de vill oss vårt allra bästa. Både vi elever och lärare delar ju samma passion: dansen.

 

Som lärare och elever kommer man väldigt nära varann efter ett tag. Vi står i danssalen dag ut och dag in. Vi elever gör fel och lärarna rättar oss. Vi går igenom en slags gemensam process mot målet att vi alla ska bli så bra dansare som möjligt i slutändan.

Lärarna ser våra svagheter och styrkor. De ser oss på våra bästa och sämsta dagar. Ibland kan jag tänka att ingen känner mig så bra som mina danslärare. Det går inte att gömma sig för dem. Det går inte att gömma sig i dansen.

 

Jag älskar verkligen att gå på Iwanson och känner att just nu är det helt rätt skola för mig. Att känna denna kärleken till skolan tror jag är väldigt viktigt för mig i min utveckling som dansare.

?Jennie

 

Bilder från genrepet i fredags tagna av min jazzlärare Isabella Blum.

Photos: Isabella Blum

Choreography: Pia Fossdal

 

Det går om man vill – för 3 år sedan bestämde jag mig för att bli en riktig dansare

Dansen har alltid varit en del av mitt liv. Jag började dansa show jazz när jag var 11 år och sedan dess har jag alltid dansat. Men bara på hobbynivå.

 

Tack vare att Facebook visar mig minnen att se tillbaka till så insåg jag nu att det var 3 år sedan jag på riktigt bestämde mig för att satsa på dansen.

Jag tog modet till mig och sökte till riktiga dansskolor. Kom in på Kulturama i Stockholm. Gick ett år där. Och nu har jag gått ca 6 månader på Iwanson.

Det har hänt så sjukt mycket! Facebook visar mig en video där jag dansar på en hobbyklass för 3 år sedan. Jag skäms nästan när jag ser den. Det ser inte särskilt bra ut. Men det var så jag dansade då och jag älskade det.

Min utveckling sedan dess har varit enorm. Jag vet inte om jag förstår det själv. Men att se denna gamla videon fick mig verkligen att inse vilken dansresa jag gjort.

 

Jag har verkligen jobbat hårt för min utveckling, och utåtvridning haha! Den har inte kommit gratis. Men jag måste säga att hittills  är jag faktiskt stolt över mig själv. Jag tror att det går om man verkligen vill.

 

Jag kommer inte från en stark dansbakgrund. Många har dansat mycket mer än vad jag gjort innan de kommer in på en professionell dansskola. Men på något sätt lyckades jag ändå kämpa mig in.

 

Jag är betydligt bättre nu än för 3 år sedan. Men jag skulle helt ärligt inte säga att jag är en bra dansare. Än.  Jag ser fram emot var jag kommer befinna mig rent dansmässigt om ytterligare 3 år, när jag gått ut Iwanson.

Jag ska kämpa hårt för att kunna se tillbaka på en video från idag och om 3 år kunna säga ”oj, vad dålig jag var då”.

 

Fortsätt aldrig kämpa. Det går om man vill !

 

?Jennie