Ska vi räkna eller dansa ?

Känner mig så frustrerad idag. Jag hoppas det bara är en svacka. Men idag kom jag till skolan och kände mig arg och irriterad. Sedan visade sig att hela klassen känner samma.

Det känns som att vi inte dansar i skolan längre. Vi kör knappt ingen styrka. Inga sit ups. Vi rör oss knappt längre. Vi bara räknar. Ska benet vara på 1 eller 2? Nej på 3! Vi sitter. Pratar. Diskuterar. Lär oss hur man lär ut till nybörjare. Mycket fokus på det. Memorera övningar för att sedan kunna lära ut.

 

Men är det det jag borde lägga min tid på? Jag blir jättestressad när jag vet att medans jag sitter och försöker komma ihåg räkningen på alla övninga vid stången så rör de i linje 1 på sig. De dansar. De utvecklas som dansare. Svettas. Lär sig nya steg.

När jag bytte från linje 1 till 2 så lovade de mig att jag kan bli en ”amazing dancer” oavsett linje. Det beror bara på vad jag gör av tiden och hur jag använder mig av det jag lär mig.

 

Jag hoppas de har rätt. Men just nu saknar jag alla dessa otaliga sit ups och en känsla av att knappt orka gå ett steg extra efter skolan är slut. Trodde aldrig jag skulle säga att jag saknade ettan. Men där dansade vi och tränade iaf mer än nu.

 

I morgon ska jag gå till gymmet ?

Dansglädjen är tillbaka ! ❤️?

Nu har jag sommarlov från Iwanson och tillbringar min tid i Stockholm. Kanske inte så mycket till sommarlov skulle många tycka. Mina dagar är väldigt intensiva. Jag jobbar, dansar, jobbar och dansar. Och mellan varven ligger jag och solar på bryggan.

Jag kom hit för snart 2 veckor sedan och sedan dess har jag varit ledig en dag ? Jag stiger upp kl 4.30 varje morgon  för att laga och servera frukost till hotellgäster. Jobbar 8 h. Går hem. Badar i havet och däckar i solen en timme, bästa power napen! Sedan åker jag in till Balettakademien och dansar 1.5h.

 

På Balettakademien har de under sommaren olika internationella danslärare varje vecka. Denna veckan dansar jag jazz med Sabrina Philips och det är helt underbart ! Hon sprider sån dansglädje. Istället för att vara arg eller klanka ner på oss när vi gör fel försöker hon hjälpa oss att bli bättre och håller den positiva energin uppe. Jag älskar det ! Det är precis detta jag behöver just nu.

På senaste tiden har dansen känts som någon slags press och stress för mig. Jag har haft prestationsångest. Inte varit alls nöjd med mig själv. Inte lyckats hitta någon frihet eller glädje i dansen.

 

Denna veckan har jag gått på klass 3 gånger för Sabrina och jag har känt hur dansglädjen kommit tillbaka mer och mer och ikväll bara exploderade den. Vi fick dansa en koreografi som var 100% jag och verkligen den typen av dans jag gillar. Jag kände mig helt ett med dansen och känslorna. Och nu efteråt känns mitt hjärta så lätt. Som om att det varit inlåst i en bur ett tag men nu sprack den buren och det känns så bra.

 

Wow ! Vad skönt när man kan känna så här för dansen. Dans är absolut inte alltid kul. Men när det väl är kul då är det VERKLIGEN kul. Och man är glad att man aldrig gav upp när det kändes som tuffast.

 

Nu måste jag verkligen sova. Kl 4.30 ringer ju klockan igen. Och sedan börjar ännu en ”sommarlovsdag”.

 

? Jennie

Överlevde Exam!

Jäklar vilken känsloladdad dag. Har inte riktigt kunna sova de senaste nätterna för har varit så taggad/nervös.

Idag vaknade jag och visste direkt vilken dag det var. Kände mig full av energi och tänkte att ÄNTLIGEN ska jag få det överstökat! Såg fram mot uppdansningen med skräckblandad förtjusning. Jag gillar ju föreställningar, så såg det som att jag skulle uppträda i en show.

Dansstegen kan jag i sömnen (tro mig, jag har på riktigt drömt om dem). Så jag tänkte att nu får jag väl passa på att njuta av att jag verkligen kan stegen och dansa med hjärtat.

I det stora hela gick det bra men jäklar vad jag blev nervös till och från. Armen skakade. Benen skakade. Jag tog i allt vad jag kunde. Svettades som bara den. Tappade nästan balansen ibland. Men jag gjorde det. Och det mesta steg tog jag faktiskt med hjärtat. Jag försökte gå helt in i dansen. Och påminde mig själv om att jag älskar detta, och att jag är så tacksam och glad över att få vara på en riktig dansskola.

Efter provet pratade lärarna med varandra i nästan 2 h. Om oss. Vi satt i korridoren och åt choklad och kakor. Väntade nervöst på resultaten.  Glada över att det var över men ändå nervösa. Varje gång en lärare gick förbi blev vi helt tysta. ”Kommer någon åka ut? Vem? Kommer jag åka ut? Vad kommer de säga till mig?”

Sedan var det dags för de enskilda samtalen. Det är ju inte några gulli-gull samtal direkt. Kanske för vissa men långt ifrån för alla. Man får väldigt ärliga kommentarer om hur man ligger till rent dansmässigt.

Sammanfattningsvis måste jag jobba på mitt självförtroende. Jag blockerar mig helt ibland. Min hjärna och psyke fördärvar för min dans. Jag vet inte hur många gånger jag både skrivit och tänkt att jag måste förbättra mitt självförtroende. Jag vet att det hindrar mig i dansen. Men ändå lyckas jag inte med det.

Jag vet inte om ni förstår hur frustrerande det är. Att alla tror på mig. Lärare, elever, vänner, familj… Lärarna säger jag har såååå mycket potential. Men så sätter JAG stopp för mig själv? Vad fan rent ut sagt! Jag vill så mycket så det blir fel.

En lärare sa att hon saknade ”den gamla Jennie”. Hon som var glad. Älskade att dansa. Bjöd på sig själv.  Vågade göra fel.

Nu är jag tydligen bara en stel pinne som sätter för höga krav på mig själv och som börjar tappa dansglädjen. Börjar kanske till och med tappa mig själv?

 

Både nyttigt och jobbigt att få höra. Men mest nyttigt. Mitt nya mål är att vara snällare mot mig själv. Sänka kraven. Acceptera den nivån jag befinner mig på. Känna dansglädjen igen och VÅGA GÖRA FEL. Hur ska jag annars lära mig?

Ska börja ta mig själv på mindre allvar helt enkelt.

”Den gamla Jennie” kommer komma tillbaka. Men ännu starkare och ännu bättre på att göra ”curves”, plies och piruetter än för ett år sedan 😉

 

Fy fasen hörrni. Tvivla aldrig på er själva. Det leder ingen vart.

Men man lär sig av det mesta. Kanske jag har hindrat mig själv i min utveckling senaste tiden. Men skulle dom ha sett mig för bara 2 år sedan skulle de fatta vilken resa jag gjort.  Jag är ändå stolt över att ha kommit såhär långt.

? Jennie

Att inspirera andra

Jag älskar att bli inspirerad av andra. En ännu bättre känsla är att känna att själv kunna  inspirera någon.

Det var en av anledningarna till att jag startade min blogg. Jag älskar att skriva och dela med mig och samtidigt ville jag dela med mig lite av min historia och förmedla att ”våga göra det DU vill göra med ditt liv”.  Det tog mig ett bra tag att inse att det bara är jag själv som i slutändan bestämmer hur mitt liv kommer att se ut. Man måste inte vara alla andra till lags hela tiden.

Därför blir jag så otroligt glad när folk berättar för mig att de följer mig på min blogg och instagram och tycker att det jag gör är intressant och inspirerande.

 

Även folk jag inte känner hör av sig till mig. Till exempel hörde en tjej av sig till mig och berättade att hon hade börjat följa mig på min blogg. Hon hade själv en dröm om att bli dansare men eftersom hon redan är över 20 så trodde hon att det var för sent för henne.

 

Efter att ha följt mig ett tag tog hon mod till sig och sökte in till en dansskola. Nu till hösten påbörjar hon sin dansutbildning!

 

Jag blev så glad över att få höra detta. Jag är så otroligt tacksam mot den personen som fick mig att våga gå min helt egna väg och söka till dansskolor. Om jag kan göra samma sak för någon annan är jag verkligen glad.

 

Så, våga lev ditt egna liv och gå din egen väg ?

 

? Jennie