Licensed to Dance – WOW!!!

Ikväll var jag på Gasteig och såg när 3orna på Iwanson hade sin avslutningsshow ”Licensed to Dance”. Jag säger bara WOW! Jäklar vad imponerad jag är. Heeelt otroligt! Så duktiga dansare, och så bra koreografier!

De dansade koreografier både från lärare på skolan och från externa gästkoreografer. En av koreografierna jag såg var faktiskt bland det bästa jag sett i hela mitt liv. Jag är helt tagen!

Idag när jag kom till Gasteig och klev in i foajén kom all nervositet över mig inför showen i helgen. Jag har känt mig väldigt lugn fram till nu. Nu är jag riktigt nervös, men på ett bra sätt. Jag är supertaggad och sååå redo för show!

Efter att ha sett 3ornas föreställning ikväll så kan jag knappt vänta tills jag själv går i 3an. Jag vill också stå på scenen och göra en sånhär show!

 

Men, jag går första året nu och i morgon är det dags för min allra första föreställning på scen med Iwanson. Det blir en lång dag i morgon. Samling kl 11.30. Uppvärmning. Genrep. Och kl 19 smäller det ! 😀

 

Jag är så taggad just nu. Får se hur mycket jag lyckas sova i natt… I morgon är det min tur 😀

 

💗Jennie

 

Att resa innebär alltid att lämna någon

Nu har jag satt mig på tåget mot flygplatsen för att resa tillbaka till Tyskland.

Jag älskar att resa och jag är tacksam att det går så lätt och snabbt att ta sig till olika länder. Tekniskt sett kan jag åka vart jag vill i världen.

Jag har alltid älskat att resa. Men jag har alltid haft svårt för att lämna. Äventyret som väntar på mig någon annanstans innebär alltid att jag måste resa ifrån någon eller något.

Det hugger till i hjärtat varje gång jag måste säga hejdå. En del hejdå är jobbigare än andra. Jag har rest mycket. Tagit många farväl. Det har satt sina spår i hjärtat.

Jag säger hellre ”vi ses” än ”hejdå”. Det känns lättare. Sanningen är ju faktiskt att så som livet är så vet man inte när man ses igen, eller i värsta fall om man ses igen.

Så vill jag inte tänka. Men så tänker jag ändå. Men ändå fortsätter jag att resa. För jag måste ju leva.

Det finns en dikt angående detta som jag tycket mycket om:

”Till slut är det alltid så

att någonting dör om man åker

och något annat dör om man stannar kvar”

 

Tyvärr vet jag inte vem som har skrivit de orden. Men de är tänkvärda.

💗 Jennie

Bekämpar mina krämpor 💪

Äntligen har jag varit och kollat upp mitt knä. Har varit så sjukt orolig och bara velat att någon ska säga vad som är fel!

Grät nästan av lättnad när jag äntligen fick komma till doktorn. Har träffat både ortoped och fysioterapeut idag.

De båda gav mig det goda och lugnande beskedet att jag inte har något knäproblem. Problemet ligger snarare i felbelastning som lett till superstela muskler på utsida lår och smalben. Musklerna stramar och gör ont hela vägen ner i foten, och de kan även dra i knät.

Så för att bli bättre måste jag nu se till att slappna av musklerna så gott jag kan med värme, massage och foam rolling varje dag. Ska även skaffa bättre skor så alla mina tår får plats 😜

Efter doktorsbesöken stack jag direkt och skaffade mig alla möjliga saker som kan få mina muskler att slappna av. Lite stela muskler är inget som ska få stoppa mig. Är så glad och lättat att det inte var ett knäproblem trots allt.

Och bästa av allt; de sa aldrig något om att jag inte kan fortsätta dansa.

 

💗 Jennie

Fredag, förkyld och tankar om skador

Jag tycker alltid det är roligare att blogga när jag mår bra och allt går som det ska. Då känns det lättare att dela med mig av mitt liv till er. Men man kan ju inte alltid må bra. Ibland flyter det inte på som det ska och det är ju en del av livet.

Jag har börjat oroa mig för knät igen. Har haft ont i veckan. Inte så mycket när jag dansar, men mest efteråt när jag går eller vilar. Det känns inte bra och jag har aldrig upplevt just denna typen av knäont innan. När jag känner av en skada, framförallt i knät, så blir jag superorolig och tänker : åh nej kommer jag inte kunna bli dansare nu? Jag känner en panik inombords.

Hela tiden är jag orolig över kroppen och hur den mår, det tror jag många dansare är. Kroppen är ju verkligen mitt viktigaste verktyg. Det hade varit så skönt att slippa denna oron. Att känna att man har tid att vila om man blir skadad, att bara känna att ”jaha vad tråkigt nu kan jag inte hobbyträna på kvällarna på ett tag”. Eller ”jaha nu måste jag sjukskriva mig”.

Det är hemskt att känna att ”åh nej nu är jag skadad” och så ser man framför sig hur hela drömmen går i kras…

Det verkar som att alla dansare har något problem med skador, stora eller små, som de alltid måste handskas med. Många jag har pratat med på skolan är eller har haft skador, det luktar alltid liniment i omklädningsrummet på morgonen.För mig hjälper det att tänka att jag är inte ensam. Kan andra så kan jag. Det hjälper även mig om jag vet exakt vilken typ av skada det är jag har. Då kan jag få tips och råd hur jag ska handskas med den. Det är jobbigt att inte veta vad det är. Rådet som jag aldrig vill ha är dock: du måste sluta dansa. Det är för mig mardrömmen och jag tror inte ens jag hade accepterat det som ett svar om någon sa så.

Jag är jäkligt envis och det tror jag är en stor fördel när det kommer till att utvecklas i dansen och att ta sig igenom skador. Jag menar inte att jag ska pressa mig igenom ett träningspass när jag är skadad (det hade jag klarat med min envishet men det hade inte hållit i längden) men om jag vet hur jag ska träna för att stärka musklerna eller förebygga en skada, då gör jag det. Eller om vila är det enda som hjälper, då vet jag. Jag vill hitta alternativ. Inte ge upp.

Idag är jag superförkyld och hängig. Verkar som att hela München är förkylt. Gick till skolan för tänkte att jag skulle sitta och titta på, men min lärare skickade mig till läkaren istället för att kolla upp knät. Jag var jätteledsen och orolig i morse. Trött pga förkylningen och hård träning, ledsen för att jag inte kan dansa idag, och orolig för att knät inte blir bättre. Dessutom är det aldrig kul att vara sjuk i ett annat land…

Nu är jag dock mer positiv och gladare. Sjukvården i Tyskland verkar fungera superbra. Snabb och bra service. Man får verkligen hjälp med sitt problem. Träffade en läkare som sa att det antagligen är en nerv som kommit i kläm. Så skönt att höra! Jag hoppas han har rätt! (Hämtade  sedan ut medicin på Apoteket och när jag kom hem märkte jag att killen i kassan lagt ner bomullservetter till mig eftersom han märkte jag var förkyld 😊)

På måndag ska jag till en fysioterapeut så då får jag veta mer. Men detta ska nog bli bra till slut. Jag vill inte ge upp. Inte än!

 

💗 Jennie