Tips på surfdokumentärer

Har de senaste dagarna försökt att stilla mitt surfbehov genom att se på 2 surfdokumentärer på Netflix. Vet inte om detta verkligen stillar mitt behov eller bara ökar min längtan, haha. Men hur som helst kan jag verkligen rekommendera de två dokumentärerna. Lika men ändå helt olika varandra! Båda handlar om surflivet men de ger 2 helt olika bilder.

Den ena heter Surfwise och handlar om en familj från USA där 7 barn växte upp i en husbil och surfade varje dag. De levde efter orden ”Eat clean, live clean, surf clean”. Det verkar som en idyll i början men det framkommer att det inte var så kul ändå att inte ha några pengar, att tvingas surfa varje dag och inte få lov att gå i skolan.

 

Den andra heter Given och ger en mer idyllisk bild av surflivet. Det är en annorlunda gjord dokumentär sett ur ett barns perspektiv. Barnet Given reser världen runt till olika surfdestinationer tillsammans med sina föräldrar och lillasyster. Så fint gjort och så många fina bilder man får se här! Känns som att man är med och reser jorden runt.

 

Kan verkligen rekommendera er att se båda två!

 

?Jennie

 

Dans, havet och surf. Mitt liv i ett collage

För ett tag sen gjorde jag en mood board, eller ett collage av bilder och hängde upp i mitt rum. Bilderna visar dans, hav och surf och jag inser verkligen hur mycket de sakerna är en del av MIG. Hur allt hör ihop för mig på något sätt…

Alla som har sett bilderna har frågat om det är jag på bilderna, och blivit förvånade när jag svarat nej. Till och med min mamma trodde bilderna föreställde mig.

Det är inte jag på bilderna. Men de representerar mina känslor väldigt bra. Nu har jag haft lov i en vecka och alltså inte dansat. Varje gång jag har danspaus händer samma sak: jag får en oerhört stor längtan efter havet, stranden och surfen. Det är som att något drar mina tanka och min själ ditåt. Det känns som att jag får någon slags abstinens och min saknad blir så stark.

Vid sådana tillfällen är det väldigt svårt för mig att befinna mig i en stor stad och jag längtar bara bort. Ser ingen mening med att bo i staden… Vill här ifrån.

 

När jag har dansen är det annorlunda. Jag känner mig lugnare och mer hemma. Men fortfarande bor jag i en stor stad, i en cementdjungel av högljudda bilar och där människor spenderar massa pengar för att roa sig. Jag kan inte roa mig på samma sätt som dom, jag behöver havet och vågorna. Inte drinkar och dyra kläder.

 

Den dagen jag kan få ha både hav, surf och dans i mitt liv, den dagen kommer jag vara så lycklig…

? Jennie

 

 

 

Fantastisk helg i Österrike och Alperna

I Lördags morse tog jag och min italienska familj bilen till Österrike. Ca 2h tog det och sedan var vi framme i Alperna. Vägen dit var så otroligt fin och hela helgen har varit helt sagolikt fin. Med bilen passerade vi lantställen med fina hus, stora åkrar med betande kor på och så såg man bergen i bakgrunden. Löven på träden var höstfärgade och sjöarna vi passerade var blågröna.

Väl framme i Österrike mötte vi upp flera vänner till min italienska familj och sammanlagt var vi en grupp på nästan 20 personer. Vi tog liften upp till bergen och sedan spenderade vi hela lördagen och halva söndagen där uppe på nästan 2000 m höjd.

På lördagen vandrade vi i solsken och njöt av den fina utsikten och naturen. Några i sällskapet klättrade även i bergen. Jag hade också med mig klätterutrustning, de hade sagt till mig att ”Jaaaadå, det är ingen fara. Det är inte svårt. Det kommer du klara”. Jag litade på dem tills vi väl var framme vid bergsväggen som gick lodrätt uppåt. Jag har aldrig någonsin klättrat innan, inte ens inomhus, och har aldrig ens sett en klätterutrustning innan. Mannen i sällskapet som var mest erfaren såg tvekan i min blick och sa ”Alltså, du kommer ju skada dig om du ramlar, men du kommer inte dö”. Samtidigt så tappade en i sällskapet hjälmen som han höll i. Vi såg alla hur den började rulla ner längs backen och sedan bara försvann bakom ett stup. Då tänkte jag att ”Aldrig i livet att jag gör detta, jag vill gärna överleva så jag kan fortsätta dansa” haha!

 

Så det slutade med att jag lånade ut min klätterutrustning till en annan, och själv nöjde jag mig med att vandra och njuta av både utsikten och solen. Klättringen väntar jag med tills framtiden någon gång… Normalt sett gillar jag äventyr. Men även jag har en gräns 😉

Kvällen och natten spenderade vi i en ”hütte”. Ett slags vandrarhem med restaurang, fantastisk utsikt och sovrum för flera personer. Vi hade väldigt mysigt alla tillsammans. Åt och drack goda och typiska Österikiska/Tyska saker, pratade och på natten gick jag och några till ut för att se på stjärnorna.

 

I morse vaknade vi upp av att landskapet utanför var vitt och det snöade. Vi åt god frukost inomhus i värmen och sedan gick vi ut på en mindre vandringstur i kylan. När vi satt inomhus och tittade ut på snön fick jag verkligen en hemlängtan hem till Sverige och familjen. Det kändes som svensk jul…

Nu är jag tillbaka till München igen. Trött men väldigt nöjd och glad. Nu väntar ännu en intensiv dansvecka och sedan har jag en veckas höstlov!

 

? Jennie

 

 

 

Framme i München. Nytt land, ny stad, nya vanor

Sådärja. Efter ca 16 timmars tågresa tog jag mig hela vägen till München. Jag kom alltså fram i tisdags strax innan tolvtiden på natten. Ni som följde mig på  Instagram och såg min insta-story vet ju hur jag hade det mer eller mindre 😉 Jag tycker det var så fint att få ha sett stora delar av både Danmark och Tyskland susa förbi utanför tågrutan. Roligare och skönare än flyg om ni frågar mig!

Här i München hyr jag ett rum hos en italiensk familj som består av en pratglad mamma, en skojig pappa och en 15-årig dotter. De har en son på 18 år som också är dansare. Han har nu flyttat utomlands för att gå på en dansskola, så då hyr jag hans rum. Har hela ovanvåningen för mig själv. Det känns kul att ta över rummet från en annan dansare!

Familjen är så snäll och välkomnande, verkligen. Jag känner mig redan som en del av familjen! Dessutom känns det kul att det är en italiensk familj. Jag känner mig själv mer närmare den sydländska och italienska kulturen och sättet att vara. Jag älskar varma och öppna människor och det känns som det är typiskt för italienare. Det känns faktiskt som att jag kommit in i en sådan italiensk familj som man ser på film. Deras hus verkar alltid stå öppet för nära och kära. Huset ligger i ett villakvarter och pappan berättade för mig vilka underbara grannar de har. Jag frågade: ”Jaha, pratar ni med era grannar? Det är inte så vanligt i Sverige”. Hans svar: ”Ja det gör vi. Men vi är italienare. Vi pratar med dem oavsett om de vill eller inte!”

Och som äkta italienare så äter de mycket pasta… Har ätit 3 måltider med dem och alla 3 har innehållit pasta i olika former, haha! Normalt sett brukar jag undvika pasta, men nu när jag är ny här så vill jag passa på att testa nya maträtter och äta det som bjuds på. Det blir ju även en social grej att sitta ner tillsammans och äta. Jag ser dessa dagar innan skolan börjar som mina fuskdagar. Sedan får jag börja bli nyttig igen 😉

Det är svårt att hålla sig till sina gamla vanor när man byter land så här har jag märkt. Särskilt om man flyttar ihop med andra. Maten i affären är annorlunda, dygnsrytmen är inte den samma och jag hittar knappt vart jag ska. Det är svårt att äta bra och träna direkt. Men visst, jag har ju bara varit här i 2 dagar, så det är ingen panik antar jag. Känner bara en extra press nu eftersom jag verkligen vill vara fit for fight innan skolstart.

En vana som jag dock lyckats behålla är frukosten som blev så typisk för mig och min underbara vän Lucy som jag bodde med i Stockholm: omelett och svart kaffe till det. Det var alltid vårt sätt att kickstarta dagen på och vi har ofta skrattat åt (och andra har skrattat åt oss) hur mycket ägg vi konsumerar.

I morse tittade den italienska mamman storögt på mig och sa: ”Oj, 3 ägg?! Jag brukar äta 1 ägg i veckan”. Haha, hon skulle bara veta tänkte jag…

Så, här i mitt nya hem pratar vi och umgås mycket. De förklarar allt för mig, in i minsta detalj och gärna flera gånger om. Det är en salig blandning av både tyska, engelska och italienska. Ibland även lite svenska. Tyskan går för min del helt ok. Jag förstår mycket tack vare att jag hört mycket tyska som liten. Att prata är dock svårare för mig. Jag är så glad och tacksam att undervisningen på dansskolan kommer att ske på engelska.

Nu ska jag fortsätta vara social här hemma. Vädret är regnigt och kallt så jag planerar att stanna inomhus. Så här lugnt som jag tar det nu har jag inte gjort på hela året… Jag ser det som påtvingad, och säkert nödvändig, vila.

? Jennie