Att vakna och klä sig för dagen

Måndag morgon och dags att ta på sig balettkläderna, igen!

Varje vardagsmorgon stiger jag upp och tar på mig balett-body och tights. Och jag älskar det! Jag tycker det är en helt underbar känsla att få vakna på morgonen och direkt få börja förbereda för att spendera en dag med det jag älskar mest.

Visst, jag stiget upp tidigt som fasen. Kroppen värker  och balettkläder sitter väldigt tight, det tar dessutom lite extra lång tid att krångla på sig dem jämfört med vanliga kläder. Men om jag tänker efter så älskar jag verkligen att få börja dagen så. Det är en riktig lyx!

 

Jag kände samma sak när jag bodde i Chile. Men då var det bikinin jag hoppade i varje morgon. Ibland kunde den fortfarande vara lite fuktig och kall sen dagen innan, men det gjorde inte så mycket för att jag visste att snart var det dags att hoppa i havet och surfa igen.

 

Om jag får ta på mig bikinin eller danskläderna det första jag gör på morgonen. Då vet jag att jag lever mitt liv helt rätt, precis så som jag vill ha det.

💗 Jennie

 

Improvisationsdans på hotell – Are we humans, or are we dancers?

Idag gjorde jag något annorlunda men kul: var med på en 1.5 h lång session i improvisationsdans på ett hotell där folk satt och tittade på.

Vi har improvisation 2 gånger i veckan på skolan med en helt underbar människa och lärare som heter Johannes Härtl. Improvisation kan fungera på olika sätt, det finns olika upplägg och metoder. Med Johannes brukar det fungera så att han pratar och vi följer hans instruktioner. En instruktion kan vara att man ska fokusera på olika saker när man rör sig till musiken. Tex: utforska allt utrymme runtomkring dig, känn att du dansar från skelettet, gör cirklar med alla olika delar av kroppen, rör dig snabbt, långsamt, tänk att du flyter i vatten osv… Man lyssnar till lärarens röst och instruktioner och tolkar det på sitt eget sätt. Det finns inget rätt och fel.

Jag tycker det är väldigt befriande att få dansa så. Man låter bara kroppen röra på sig hur den vill och man ska verkligen försöka att inte döma sig själv eller sina rörelser. Inte tänka på om det är snyggt eller fult. Om man lyckas med det, att inte döma sig själv och verkligen går in i frihetskänslan, då tycker jag det är helt underbart.

För mig känns det som en slags meditation och jag tänker inte på om de andra runtomkring ser mig eller inte. I skolans danssal känns detta helt naturligt och normalt för mig. Men idag gjorde vi det på ett hotell, på en yta i deras reception/lobby och vem som helst fick titta på. Hotellet heter Lovelace och var superhäftigt! Helt annorlunda från vad jag sett innan och jag älskar deras koncept. De har ofta konstnärliga happenings på hotellet. Kolla gärna upp det!

Gästerna på hotellet fick komma och gå som de ville. Det var inget uppträdande, egentligen kändes det mer som att åskådarna fick vara med och se hur en improvisationsklass går till.

Johannes gav oss många olika typer av improvisationsövningar. Vi var 20 stycken dansare och hade hur kul som helst. Åskådarna undrade nog vad fasen vi höll på med många gånger då vi i ena stunden satt på en stol och berättade om våran ”last kiss” medans någon annan dansade i slow motion, för att i nästa andetag börja säga högt vad vi gör som tex ”jag går”, ”jag står still” ”jag tittar på hissen”.

 

Första improvisationsklassen i skolan spelade Johannes låten Human av the Killers. Ni vet där de sjunger ”are we humans or are we dancers?”. Det var en sån mäktig upplevelse. Att ha 40 personer i ett rum som alla dansar, som alla anser sig vara just DANSARE. Sen dess har denna låten varit väldigt speciell för mig.

Idag spelade han den låten igen och känslan av att jag verkligen är en DANSARE blev så otroligt tydlig för mig. Där stod jag, dansaren, i mitten av golvet, och de andra, publiken, satt och tittade på mig. På oss. På Dansarna.

Tänk, jag är verkligen en dansare nu!

 

💗 Jennie

Första veckan efter lovet – en känslomässig bergochdalbana

Nu är det fredag kväll och hela veckan efter första lovet är avklarad. Vilken vecka! Känns som att jag har känt alla känslor i hela känsloregistret denna veckan.

De sista dagarna av lovet hade jag nästan ångest för att börja igen. Det blir ofta så för mig. Om jag haft det riktigt intensivt ett tag och sedan tar en paus, då inser jag hur mycket det har varit och så blir jag nervös och nästan rädd för om jag kommer klara av att kliva in i den livsstilen igen.

Dagarna på dansskolan innebär många timmars svettande och koncentration. Det är riktigt krävande både fysiskt och psykiskt. Om inte psyket är starkt, då är det svårt att hålla ut och fortsätta kämpa.

Måndagen gick bra. Jag känner mig alltid lite ringrostig efter lov men det kändes ändå kul att vara tillbaka i skolan. Tisdagen kändes ännu bättre och jag märkte av vilken utveckling jag har gjort sen jag började på Iwanson. Jag kände mig jättepositiv. Stark och glad! ”Jag kan ju dansa!” tänkte jag.

Sen kom onsdagen och sista halvan av dagen fick jag världens dipp. Hade svårt att koncentrera mig och att ta in stegen. Det blev torsdag och jag kände mig jättetrött. ”Vad fan håller jag på med, jag kan ju inte ens dansa” tänkte jag då.

Sedan blev det äntligen fredag och jag kände mig positiv och hade bestämt mig för att idag ska bli en bra dag. Men morgonen började inte som planerat och i slutet av sista lektionen bröt jag nästan ihop för jag kände att jag inte hängde med och inte kunde prestera som jag ville. Jag blev så trött på att känna att jag inte hänger med!

 

Så ni ser. Känslorna har verkligen gått upp och ner. Och jag tror inte jag är ensam om det i dansvärlden. Ibland känner man en sån jäkla press i danssalen. Man tar in stegen, kämpar för att komma ihåg dom och för att göra dom rätt. Ibland har man en dålig dag och känner verkligen för att bara sätta sig ner. Ibland fastnar  inte stegen och hjärtat pumpar av adrenalin och nervositet för man vet att man måste upp där på dansgolvet ändå och prestera. Ibland tillsammans med alla andra i klassen, ibland uppdelade i grupper, ibland två och två över golvet. Och ibland själv. Ibland ber till och med läraren en att visa vad det är man gör egentligen och alla andra får stå tysta och titta på. Om man då har en dålig dag och egentligen vill sätta sig ner, då är det hemskt att behöva känna att man visar upp sig för andra.

Men en sak ska ni veta. Vi dansare är så jävla envisa. Inte en enda av oss sätter sig ner. Jag lovar er, inte någon. Alla kämpar på, trots att de kanske känner ren och skär panik inombords. Vi krigar på, gör vårt bästa.

Och tack vare vår envishet och kämparglöd så lär vi oss också. Vi blir bättre. Vi utvecklas. Ibland känner man det själv och ibland känner man bara av alla fel man gör. Det är en del av utvecklingen. Men känslan när man känner att man gör rätt, att allt klickar, att man har kontroll och vet man gör, man kan stegen, man känner att man faktiskt kan dansa. Den känslan är obetalbar och det är den känslan jag verkligen strävar efter.

 

Jag får mina break downs ibland, men de är inte särskilt långa ska ni veta. Jag kan få lust att lipa och ge upp för jag inte klarar av en kombination. Men i nästa andetag kommer min envishet och kämparglöd in och jag tänker ”nä, jag ska inte ge upp, kan jag inte stegen nu så går jag hem och övar flera timmar tills jag kan dom” och jag går ännu tidigare till skolan i morgon för att hinna öva mer.

För är det något jag har bestämt mig för att lära mig under min tid på Iwanson så är det att DANSA. Inte ge upp.

 

💗 Jennie

Tips på surfdokumentärer

Har de senaste dagarna försökt att stilla mitt surfbehov genom att se på 2 surfdokumentärer på Netflix. Vet inte om detta verkligen stillar mitt behov eller bara ökar min längtan, haha. Men hur som helst kan jag verkligen rekommendera de två dokumentärerna. Lika men ändå helt olika varandra! Båda handlar om surflivet men de ger 2 helt olika bilder.

Den ena heter Surfwise och handlar om en familj från USA där 7 barn växte upp i en husbil och surfade varje dag. De levde efter orden ”Eat clean, live clean, surf clean”. Det verkar som en idyll i början men det framkommer att det inte var så kul ändå att inte ha några pengar, att tvingas surfa varje dag och inte få lov att gå i skolan.

 

Den andra heter Given och ger en mer idyllisk bild av surflivet. Det är en annorlunda gjord dokumentär sett ur ett barns perspektiv. Barnet Given reser världen runt till olika surfdestinationer tillsammans med sina föräldrar och lillasyster. Så fint gjort och så många fina bilder man får se här! Känns som att man är med och reser jorden runt.

 

Kan verkligen rekommendera er att se båda två!

 

💙Jennie