Mitt liv är MITT

”My life is MINE” säger Tracee Ellis Ross i sitt tal.

Av en ren slump började jag tittade på detta tal på Facebook och jag kunde inte sluta lyssna. Det hon säger är så sant. Så rätt. Så inspirerande. Och så mitt i prick för hur jag känner.

Om ni inte orkar lyssna på hela talet så klicka åtminstone fram till tiden 03.54. Där berättar hon om hur det kändes för henne när hon verkligen insåg att hennes liv är hennes eget. Bokstavligt talat hennes. Ingen annans. Bara hennes.

 

Jag insåg med detta för några år sedan. Jag har väl vetat hela livet att det är mitt liv, men kanske inte helt på ett djupare plan. För om det verkligen är MITT liv. Varför låter jag mig då så styras så mycket av vad alla andra tycker och tänker?

Jag visste vad andra förväntade sig av mig när jag växte upp. Och det kändes fel att inte göra det som förväntades av mig. Särskilt det som mina föräldrar förväntade sig av mig. För vem vill känna att de sviker sina föräldrar?

Förväntningarna på mig innebar att jag skulle gå i skolan, få bra betyg, må bra, påbörja en universitetsutbildning, få ett bra jobb som med stabil inkomst, eget boende och med tiden även skaffa familj och barn. Det är den trygga vägen att gå som jag ser det. Den trygga och rätta vägen som jag förväntas gå. Inte bara från mina föräldrar, utan ifrån nästan alla i min närhet.

Jag förväntas gå den trygga vägen. Kanske är det även den enkla vägen? Men när jag var mitt inne i att göra det som förväntades av mig så stannade jag upp en stund och tänkte efter, tänkte efter på riktigt : är det verkligen detta JAG vill? Är detta rätt väg för mig?

Inte riktigt, insåg jag då. Inte alls egentligen. Det kändes som att jag vaknade upp. Som att jag tog en kalldusch eller som att någon skakade om mig när jag insåg på riktigt att detta är MITT liv och i slutändan är jag den som beslutar över vilken väg jag ska gå. Andra kan tycka och tänka saker om mitt liv, ha åsikter, men det är jag som tar besluten.

Det var så jag bestämde mig för att våga satsa helhjärtat på dansen. Jag ansökte för att göra massa auditions, kom in på en dansskola och pausade min universitetsutbildning.

Jag beslutade mig för att leva mitt eget liv baserat helt på mina egna beslut. Och jag har nog aldrig varit så rädd eller ångestfylld i hela mitt liv.  Jag visste vad jag ville, och jag visste att det jag ville inte skulle accepteras av alla i min närhet.

Att våga leva mitt liv och gå min egen väg är inte lätt alla gånger, men det har gjort mig så mycket starkare.

Aldrig har jag känt mig så rädd och otrygg, men aldrig heller så fri och lycklig.

? Jennie

Länk till Tracee Ellis Ross tal:

https://www.glamour.com/story/tracee-ellis-ross-glamour-women-of-the-year-speech-2017

 

Gårdagen var SKIT, idag var en toppendag. Men det mesta jag gör är fortfarande fel

Ja hörrni, den känslomässiga bergcohdalbanan bara fortsätter. Det verkar vara en del av mitt liv nu. Innan kändes det mer som att ju närmare slutet av veckan jag kom desto mer dalade krafterna och humöret. Nu går det snarare upp och ner från dag till dag. Eller från timme till timme.

Gårdagen var hemsk. Jag var så nära till tårar hela tiden. Morgonen började med balett som vanligt. Ibland får man mer eller mindre korrektioner från läraren. En korrektion är alltid positivt enligt mig. Det betyder att läraren ser mig och vill att jag ska utvecklas och bli bättre.

Igår fick jag så otroligt många korrektioner så jag till slut bara kände att allt brast för mig. Det kändes som att hela lektionen handlade om att korrigera mig. Ingenting emot läraren, jag tycker hon och alla de andra är hur bra som helst, men det kändes som att jag inte kunde göra ett enda steg rätt. Jag tänkte ”hur trög är jag egentligen? hur svårt kan det vara att göra rätt?!”. Det var inte det att jag inte kom ihåg stegen. Jag gjorde alla stegen i rätt ordning, men inte på rätt sätt. Jag vet inte om ni förstår hur frustrerande det kan vara om någon säger till dig att varje rörelse du gör gör du på fel sätt? Sen försöker man och försöker man, och det är en miljon saker du ska komma ihåg att tänka på samtidigt. Hjärnan går på högvarv och till slut bara brister det. Ibland blir jag bara så less på att känna mig värdelös!

Så ja, när balettlektionen väl var slut brast det för mig. Jag blev ledsen. Började till och med gråta. Kände att det var lika bra att bara rensa ut de där tårarna som hade bränt bakom ögonlocken så länge. Den ledsna känslan satt i större delen av dagen. Jag tänkte jättenegativt om mig själv. Kände mig värdelös. Och trött. Framförallt trött. Helt jävla slut.

Men något inom mig sa att såhär kan jag ju inte fortsätta. Jag måste vända mina negativa tankar till positiva på något sätt. I slutet av sista lektionen kände jag mig mycket bättre. Jag hade kul! Och jag kände ett helt fantastiskt stöd från hela klassen. Dom är underbara allihopa <3

 

Sen bestämde jag mig för att göra dagen efter till en bra dag: Inga negativa tankar. Ta inte allt så seriöst. Det är ju ”bara dans”. ”Bara steg”. Var inte så hård mot mig själv. Jag är inte här för att jag redan kan allt utan för att jag vill LÄRA MIG. Får jag en korrektion så ska jag uppskatta den och ta emot den på ett bra sätt i stället.

Med de tankarna i huvudet så blev denna dagen faktiskt superbra. Jag var mycket mer positiv, kände mig glad, mer avslappnad, och hade lättare för att ta in steg. Jag kände dansglädje. Det är så viktigt för mig, dansglädjen vill jag aldrig förlora!

 

Ibland måste jag nog få ett sånt här break down. Rensa luften lite och ta mig en funderare på vad jag håller på med egentligen. Jag är glad att jag är så jäkla envis. Det är nog min bästa egenskap. För trots att tårarna brände bakom ögonlocken igår på sista halvan av balettlektionen och jag bara ville försvinna genom jorden så ställde jag mig längst fram i mitten på sista övningen. Jag tänker inte ge upp!

? Jennie

Jag kom in!

Jag är så glad och stolt ! Jag kom in, på IWANSON International school of contemporary dance!

Det visste ni ju redan. Jag också. Men ibland tror jag det är väldigt viktigt att påminna mig själv om detta.

Igår efter skolan tog jag en kaffe med en klasskompis och vi pratade båda om hur otroligt glada vi blev i våras när vi fick mail från Iwanson att vi hade blivit antagna.

Jag kommer ihåg att jag satt och uppdaterade min mail hela tiden. De hade sagt till oss att vi skulle få svar senast fredag eftermiddag. Från och med måndagen höll jag stenkoll på mailen…

Tisdag eftermiddag på tunnelbanan på väg hem från skolan hoppar min kompis av på T-centralen. Jag kollar mobilen. Mitt hjärta hoppar över ett slag. Mail från Iwanson!!! En miljon tankar i huvudet. Jag hinner se hela min dankarriär både toppa, dala och helt gå i kras. Allt detta inom bara några sekunder. Utan att riktigt inse vad jag gör öppnar jag mailet och kan inte tro det är sant. JAG KOM IN! På linje 1! Linjen för blivande professionella dansare!!! Lyckan exploderade i min kropp och fyllde varenda liten cell. Jag var så otroligt glad. Och stolt. Vilken jävla möjlighet!

 

När det känns tungt eller jobbigt så hjälper det mig att tänka tillbaka på denna dagen. Tänk, jag kom faktiskt in. De såg något i mig. Jag har potential. De tror på riktigt att jag kan bli en riktig dansare.

Iwanson räknas som en av Europas ledande skolor inom modern dans. Och där går jag?!

Att komma in är i och för sig bara första steget. Sen gäller det att kämpa hårt. Ge allt. Inte ge upp. Men hade jag inte kommit in hade jag aldrig fått möjligheten att lära mig allt jag lär mig nu. Jag hade inte haft möjligheten att kämpa.

 

Så, jag ska fortsätta kämpa och utvecklas.
För jag har fått den möjligheten.

 

? Jennie