Söndag – god mat, gemenskap och mycket kärlek

Idag samlades en stor del av klassen för att äta lunch tillsammans inne i centrum. Vi åt god pizza och pasta på Vapiano.

Jag har varit väldigt nere i helgen, varit nära till tårar hela tiden. Men idag kändes det så skönt att träffa klasskamraterna och bara umgås. Tjejerna i min klass är så fina människor! Vi känner inte varandra så väl än men alla är väldigt snälla och superstöttande mot varandra. Inga grupperingar än så länge och absolut ingen avundsjuka eller illvilja. Det känns verkligen som att alla finns där för varandra och vill hjälpa varann framåt. Jag hoppas att denna stämning håller i sig!

Jag är så glad och tacksam för alla fina människor jag har omkring mig här. Även min italienska familj som jag bor med är så fin mot mig. De stöttar mig och visar att de finns här för mig och bryr sig på riktigt. De har verkligen gjort mig till en del av sin familj; presenterar mig för deras grannar och vänner. Nu vet alla grannar här att jag är ”Dansaren från Sverige” och hälsar glatt på mig när de ser mig.

Nu känns både humöret och knät bättre. Kärlek, omtanke och gemenskap är verkligen bästa medicinen.

 

? Jennie

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fredag, förkyld och tankar om skador

Jag tycker alltid det är roligare att blogga när jag mår bra och allt går som det ska. Då känns det lättare att dela med mig av mitt liv till er. Men man kan ju inte alltid må bra. Ibland flyter det inte på som det ska och det är ju en del av livet.

Jag har börjat oroa mig för knät igen. Har haft ont i veckan. Inte så mycket när jag dansar, men mest efteråt när jag går eller vilar. Det känns inte bra och jag har aldrig upplevt just denna typen av knäont innan. När jag känner av en skada, framförallt i knät, så blir jag superorolig och tänker : åh nej kommer jag inte kunna bli dansare nu? Jag känner en panik inombords.

Hela tiden är jag orolig över kroppen och hur den mår, det tror jag många dansare är. Kroppen är ju verkligen mitt viktigaste verktyg. Det hade varit så skönt att slippa denna oron. Att känna att man har tid att vila om man blir skadad, att bara känna att ”jaha vad tråkigt nu kan jag inte hobbyträna på kvällarna på ett tag”. Eller ”jaha nu måste jag sjukskriva mig”.

Det är hemskt att känna att ”åh nej nu är jag skadad” och så ser man framför sig hur hela drömmen går i kras…

Det verkar som att alla dansare har något problem med skador, stora eller små, som de alltid måste handskas med. Många jag har pratat med på skolan är eller har haft skador, det luktar alltid liniment i omklädningsrummet på morgonen.För mig hjälper det att tänka att jag är inte ensam. Kan andra så kan jag. Det hjälper även mig om jag vet exakt vilken typ av skada det är jag har. Då kan jag få tips och råd hur jag ska handskas med den. Det är jobbigt att inte veta vad det är. Rådet som jag aldrig vill ha är dock: du måste sluta dansa. Det är för mig mardrömmen och jag tror inte ens jag hade accepterat det som ett svar om någon sa så.

Jag är jäkligt envis och det tror jag är en stor fördel när det kommer till att utvecklas i dansen och att ta sig igenom skador. Jag menar inte att jag ska pressa mig igenom ett träningspass när jag är skadad (det hade jag klarat med min envishet men det hade inte hållit i längden) men om jag vet hur jag ska träna för att stärka musklerna eller förebygga en skada, då gör jag det. Eller om vila är det enda som hjälper, då vet jag. Jag vill hitta alternativ. Inte ge upp.

Idag är jag superförkyld och hängig. Verkar som att hela München är förkylt. Gick till skolan för tänkte att jag skulle sitta och titta på, men min lärare skickade mig till läkaren istället för att kolla upp knät. Jag var jätteledsen och orolig i morse. Trött pga förkylningen och hård träning, ledsen för att jag inte kan dansa idag, och orolig för att knät inte blir bättre. Dessutom är det aldrig kul att vara sjuk i ett annat land…

Nu är jag dock mer positiv och gladare. Sjukvården i Tyskland verkar fungera superbra. Snabb och bra service. Man får verkligen hjälp med sitt problem. Träffade en läkare som sa att det antagligen är en nerv som kommit i kläm. Så skönt att höra! Jag hoppas han har rätt! (Hämtade  sedan ut medicin på Apoteket och när jag kom hem märkte jag att killen i kassan lagt ner bomullservetter till mig eftersom han märkte jag var förkyld ?)

På måndag ska jag till en fysioterapeut så då får jag veta mer. Men detta ska nog bli bra till slut. Jag vill inte ge upp. Inte än!

 

? Jennie

 

Happy, sunny Tuesday!

 

Haft en lång men bra dag i skolan idag. Har dansat balett och modernt, som vanligt. På en annan av lektionerna gick vi djupare in på ansiktet och ansiktsuttryck. Ett ansiktsuttryck sker så snabbt. Ingenting man behöver tänka på. Det sker snabbt som en explosion. Hjärnan behöver inte fundera. Men testa göra det långsamt i slow motion, inte lika lätt ? Kanske låter flummigt. Men ändå intressant och relevant då man som dansare ju utrycker minst lika mycket med ansiktet som med resten av kroppen.

 

Den delen av ansiktet som utrycker mest enligt mig, oavsett om det är dans eller inte. Det är ögonen. Själens spegel… Jag har alltid tyckt att just ögonen hos personer är intressanta. De kan säga så mycket. I slutet av en lektion idag fick vi som uppgift att bara sitta tysta framför en klasskompis och se varann rakt in i ögonen i flera minuter. Kan kanske låta löjligt, men testa gärna själva får ni se. Det kan bli rätt känslomässigt eftersom man sällan tar sig tiden att på riktigt se någon, eller att känna sig sedd.

Det blev alltså en  dag i skolan fylld med både dans och lite djupare filosofi. Det har varit strålande sol hela dagen och vi hann till och med njuta lite av den då vi hade hela 25 minuters rast innan sista lektionen. Vilken lyx !

Stannade kvar i danssalen tillsammans med några klasskamrater efter sista lektionens slut. Vi gick igenom dagen, tog lite foton och bara hängde. Kändes bra och skönt att känna gemenskap och inte bara sluta skolan och gå direkt hem…

Det är så viktigt att känna att man kan trivas och må bra av det man gör om dagarna. Man behöver inte må bra hela tiden, svett och tårar krävs också för att komma någonstans. Men att få avsluta dagen på ett bra sätt är ändå guld värt om ni frågar mig ?✨

 

? Jennie

 

 

Dags att skaffa sig en ny hobby

Måndag och dags för vecka 2 på Iwanson! Det kändes tungt och jobbigt idag för mig första halvan av balettlektionen. Men sedan blev det bara bättre och bättre. Det blev en riktigt kul dag i skolan till slut!

I slutet av dagen samlade en av våra lärare ihop hela klassen för att stämma av hur första veckan hade varit och höra hur vi mådde och så. Hon sa att vi bör skaffa oss en hobby så att vi kan koppla bort dansen en stund.

Vad är min hobby? Dans! Men nu håller dansen på att bli mitt yrke och det är inte samma sak som på hobbynivå längre. Nu är det på allvar och pressen är hård både psykiskt och fysiskt. Dansar man 8h om dagen kan det nog vara sunt att ägna sig åt något annat när man väl är ledig…

 

Undrar vad jag nu ska börja ha som hobby? Äta och sova är det jag vill mest av allt just nu måste jag erkänna ? Räknas det som hobby? Jag älskar iofs att surfa, men här finns ingen direkt möjlighet till det (även om man faktiskt kan surfa på floden här i München).  Jag tycker om att resa, men att utbilda sig till dansare är tufft ekonomiskt så att unna sig en resa är inte ens att tänka på…

Som dansare antar jag det är bra att ha en hobby där man känner att man kan slappna av och bara ha kul. Jag skulle inte orka med någon riktgt fysiskt krävande hobby, och den får inte vara för dyr… Undrar vad andra dansare har som hobby?

Hur som helst så tycker jag det är både skönt och välbehövligt att gå utanför dansbubbland ett tag. I går hade jag besök från Stockholm här av ”vanliga människor”, inte dansare. Och det var så skönt att bara få umgås och inte tänka på dansen för ett tag. Att bara vara.

Jag kände att igår fyllde jag på med massa bra energi som jag kommer ha användning av denna veckan. Kanske smart att hitta en hobby som kan ge mig liknande energi.

? Jennie