Förebilder, dans och motivation

Förebilder, idoler, folk man ser upp till…. Det har väl alla? Eller? Jag tror att de flesta har det, mer eller mindre, och jag tillhör väl kanske de som ha det lite mer än andra. Jag har haft en rad olika förebilder i mitt liv som har betytt mycket för mig och som på något sätt har hjälpt mig att komma dit jag är idag. Många verkar ha stora stjärnor som idoler och förebilder, men för mig har det alltid varit annorlunda. Visst, jag tycker att Beyoncé är helt otrolig på många sätt. Hon är vacker som få, begåvad och en otroligt smart affärskvinna. Martha Graham är för mig också väldigt inspirerande på många sätt med sin dansstil och starka personlighet. Men de stora stjärnorna känns så långt borta på något sätt, så avlägsna.

För mig är mina största idoler och förebilder de som jag har i min egen närhet. Någon som inspirerar mig, som ser mig, som får mig att vilja kämpa, som får mig att känna mig lycklig. Någon som får mig att våga vara JAG. En sådan förebild är otroligt viktig för mig och har för mig varit ett sätt att bli väldigt bra på olika saker, inte minst när det gäller dansen. Min första danslärare är ett exempel på en stor förebild. Hon betydde mycket för mig då och hon betyder minst lika mycket nu. Det var hon som fick mig att bli kär i dansen.

Jag tror på ödet och jag tror på att vissa saker är menade att hända. Samma sak när det gäller personer; jag har många gånger känt att det var meningen att jag skulle träffa just den där specifika personen vid ett specifikt tillfälle. Det är som att jag har träffat personer längs vägen i livet som gett mig en knuff i rätt riktning.

En förebild får mig att känna glädje och passion. Jag får lust att vilja kämpa ännu hårdare, göra allt lite bättre, inte ge upp… Det var tack vare en sådan person som jag vågade ta steget att söka in till olika dansskolor. Och det är tack vare sådana förebilder som jag kan utvecklas till en bättre dansare. Dans är otroligt krävande många gånger, både fysiskt och psykiskt. Det krävs både motivation och passion för att orka och vilja fortsätta dansa. Man pushar sig till det yttersta många gånger och för mig har det varit till stor hjälp att ha en förebild. Det ger mig den där lilla extra energin att fortsätta, även om jag känner mig helt slut eller kanske till och med uppgiven.

Under min tid på Kulturama har jag sedan  haft turen att stöta på många inspirerande människor och det finns särskilt två stycken som har betytt extra mycket för mig under min tid där. Lika tacksam och glad över att jag fick lära känna dem, lika sorgligt är det att behöva lämna dem när jag snart flyttar till Tyskland. Det är aldrig kul att säga hejdå, jag hatar avslut och farväl, men många gånger är det nödvändigt för att komma vidare i livet och i sin utveckling.

Det finns en tid för allt, en mening med allt. Det jag lärt mig bär jag ju alltid med mig inombords. Nu är frågan: vilka förebilder väntar på mig där borta i Tyskland och i vilken riktning kommer de knuffa mig?

 

 

Sista dagen

Idag var sista dagen för mig på Kulturama. Skåpet är rensat, scenkläderna är inlämnade och alla lärare och klasskamrater har blivit omkramade. Det känns…. det känns! Mycket känslor på senaste tiden… Det känns tomt, konstigt och sorgligt samtidigt som jag faktiskt känner en viss lättnad och en nyfikenhet på vad som ska hända härnäst. Jag älskar Stockholm och livet här men samtidigt känner jag att jag är klar här nu och nu väntar nya äventyr.

Jag är så glad och tacksam för allt jag lärt mig under mitt år på Kulturama. Och jag är så otroligt glad över att jag VÅGADE ta chansen att söka in till en dansutbildning. Jag blundade för vad jag visste att alla andra tyckte att jag borde göra och öppnade ögonen för vad jag själv egentligen ville göra med mitt liv. Det kan ha varit det bästa val jag någonsin har gjort. Det känns åtminstone helt rätt i både hjärta och själ. Detta är verkligen en väg jag kommer vilja fortsätta gå.

Jag har utvecklats mycket som dansare under det senaste året men jag hade inte varit någonting utan de helt otroliga människor jag lärt känna längs vägen! Jag har lärt känna personer som verkligen har förgyllt hela min tillvaro. Igår kväll hade vi en avskedsmiddag för oss i klassen och lärarna för att visa på vår uppskattning och för att tacka för en fin tid ihop.

Nu är tiden på Kulturama förbi men istället för att vara ledsen över att det nu är över väljer jag att vara glad och tacksam för allt jag lärt mig under mitt år på Kulturama. Nu är det snart dags att vara modig igen. Om jag ska bli något är det dags att våga ta nästa steg…

Så… Hejdå Kulturama, nästa station : Iwanson International, Tyskland

 

 

Slutet eller Början? + Video

Sista föreställningen på Kulturama avklarad och jag skriver min första rad i bloggen någonsin… Slutet är ju början på något nytt, är det inte så de säger? Vårshowen, slutshowen, avslutningsföreställningen… Vad man än väljer att kalla det så är det något som markerar slutet av min tid som dansare på Kulturama. Och som jag har tänkt på denna dagen… Om ni bara visste! När jag började utbildningen i augusti förra året var jag nyfiken på hur mycket jag skulle ha utvecklats efter ett år. Efter några veckor in i utbildningen hoppades jag på att den sista dagen aldrig skulle komma. Några veckor innan det var dags för föreställningen både längtade och fasade jag inför denna dagen. Längtade efter att få stänga in sig i den bubblan man gör innan föreställning, då allt kretsar om att sätta stegen, ljusen, detaljerna, DANSEN. Längtade efter att få visa för nära och kära vad jag lärt mig, att jag utvecklats, att jag brinner för detta, att jag KAN DANSA. Men samtidigt fasade för att nu tar allt detta när som helst slut. Snacka om blandade känslor!

Hur som helst. Slutföreställningen är över nu. Det gick bra. Jag hade kul. Jag överlevde och mer därtill. Jag kände mig nog mer levande än någonsin när jag stod där på scen och gav allt. Jag fick dela med mig av dansen till mina nära och kära och det är jag så oerhört tacksam för. Jag har insett hur mycket det betyder att ens vänner kommer och tittar på en när man står på scen. Jag blir så glad ända in i själen när jag ser någon i publiken som jag känner igen och som jag vet har kommit dit för min skull. Sedan vet jag inte vad jag ska säga efteråt. När showen är över och man känner sig helt tom. Man är glad men samtidigt ledsen. Vad säger man då?

Jag har fortfarande inte riktigt klurat ut hur man hanterar tomhetskänslan efter föreställning. Men det hjälper absolut att känna att jag har så fantastiskt fina människor runtomkring mig. Så stort tack till alla er som kom och tittade och till alla er som stöttat och peppat mig på vägen. Ni är guld värda!

Här kan ni se en liten bit av dansen som jag och Jan koreograferade och dansade tillsammans på slutföreställningen. Kanske att jag lägger upp dansen i sin helhet en annan dag…