Träffar vänner och fyller på med energi

De senaste dagarna har jag ägnat åt att träffa många av mina vänner. I tisdags åkte jag till Lund för att ha balett med min lärare som jag gick för två gånger i veckan när jag bodde där. Så kul att få se henne igen och också väldigt kul att inse vilken stor utveckling jag gjort sedan jag stod i samma danssal för ett och ett halvt år sedan. Alla timmar vid balettstången i Stockholm har verkligen gett resultat!

Efter baletten åkte jag vidare till Malmö för att möta upp vänner som jag lärde känna på tiden då jag pluggade till socionom. Vi åt på Pinchos (så gott!) och det kändes som vi gjorde en resa bak i tiden när vi pratade om alla minnen. 2 år pluggade jag tillsammans med dem. De har nu pluggat 3 år och är snart färdiga socionomer. Själv fortsätter jag min utbildning för att bli en professionell dansare. Det känns lite konstigt, men ändå helt rätt. Och lite läskigt.

Att välja att fortsätta plugga till socionom hade för mig känts som en mer trygg väg. Kanske en mer ”rätt väg” om man frågar många i min omgivning. Jag tänker att de hade nog varit lättare att sova på natten om jag hade fortsatt på universitetet. Att välja dansen och att våga satsa helhjärtat på min dröm känns mindre tryggt, men desto mer spännande. Ibland, och särskilt såhär nära inpå  skolstart, kan tanken på ”har jag gjort rätt val?” Hålla mig vaken om nätterna. Att våga lyssna till sitt hjärta kommer sällan helt utan ångest för min del. Livet som student i Lund kändes väldigt tryggt insåg jag nu när jag kom tillbaka. Men jag kommer också ihåg hur min längtan efter dansen växte sig större och större där. Jag levde inget riktigt studentliv då. Hade inte tid med fester eftersom jag alltid prioriterade dansen. Livet var kanske lugnare då, men det kändes inte helt rätt i hjärtat

Efter middag på Pinchos sov jag över hos min nära kompis F i Malmö. Så kul att äntligen få träffa henne igen. Ett år sedan vi sågs sist men hon är en så god vän så det känns så bra och naturligt när vi än ses, hur lång tid det än har gått sen sist. Vi pratade till långt in på natten och spenderade halva onsdagen tillsammans, gick i regnet, åt god lunch på Govindas. På eftermiddagen fikade jag med ytterligare två gamla klasskompisar och sedan tog jag tåget tillbaka till Älmhult igen för att sova hos min bästa vän sedan barndomen.

 

Jag mår så bra över att få träffa alla nära vänner igen. Det känns som jag fyller på med positiv energi när jag träffar dem. De gör mig lugn och får mig att känna mig starkare på något sätt. De nära vännerna och familjen är något jag verkligen kan sakna när jag flyttar. Jag brukar vara bra på att hålla kontakt via telefon men det är inte samma sak som att veta att man alltid kan se sin vän på en fika eller gå en runda tillsammans.  När jag tränar som mest har jag dessutom inte så mycket tid till att träffa vänner. De jag umgås mest med är då de andra som också befinner sig i danssalen. Det blir som att jag går in i en bubbla där allt kretsar om dans och träning. Den bra lediga tid jag har är när jag går och lägger mig. Jag trivs väldigt bra i den bubblan. Men då och då tror jag det är sunt att gå utanför bubblan och ta sig tid att träffa sina nära och kära. Fylla på med energi i ”den vanliga världen”.

Just nu känner jag mig lite splittrad. Jag saknar Stockholm och  allt jag hade där. Samtidigt trivs jag med vänner och familj här. Och samtidigt längtar jag bort till nästa äventyr i Tyskland. Jag känner att nu vill jag bara dra igång. Komma igång med allt så jag slipper gå omkring och vara nervös inför vad som väntar.

Snart är det dags för att gå in i dansbubblan igen.

Mellanlandar i Småland. Från Lidingö till Lingonskogen

Nu har jag flyttat ifrån Stockholm och mellanlandar hemma hos familjen i Småland i några dagar innan resan går vidare mot Tyskland.  Min sommar har varit väldigt intensiv med jobb, träning och dans. Så denna tid i Småland ser jag som min semester då jag får tid att träffa vänner och förbereda mig mentalt inför Tyskland och skolstarten där.

Jag har berättat för många att jag kommit in på dansskola i Tyskland. Men jag har nog inte insett det själv. Jag har pratat om det utan att riktigt kunna ta in det. Inte vågat känna efter. Men nu när flytten från Stockholm är klar och mitt vardagsliv har fått ett lugnare tempo så börjar jag inse. Nu börjar nerverna kännas.

Flytten till ett annat land känns för mig inte så konstig eller skrämmande. Det har jag varit med om tidigare. Men tanken på dansskolan Iwanson, en treårig yrkesdansarutbildning. TRE år i Tyskland. YRKESDANSARUTBILDNING. Händer detta verkligen? Ska jag verkligen bli en professionell dansare? Gå på en riktig dansskola? Det känns så overkligt. Så bra. Och så skrämmande.

Många som jag pratar med verkar tycka att Iwanson är en väldigt sträng dansskola. Det är tufft att gå där. På många sätt. Kraven är höga och en gång i halvåret måste man göra en audition för att få gå vidare utbildningen. Det sker en utgallring. Man måste leva upp till kraven för att i slutändan kunna bli en av de bästa. Tre år i Tyskland är alltså ingen självklarhet. Det kanske bara blir ett halvår, ett år… Vem vet?

Jag kommer känna stor press. Sätta höga krav på mig själv. Det kommer vara både psykiskt och fysiskt jobbigt.  Jag vill inte åka ut. Jag vill bli en av de bästa och jag kommer verkligen kämpa för det.

Jag vet inte exakt hur mycket jag kommer dansa varje dag. I någon intervju läste jag att eleverna på Iwanson dansar 8h per dag, någon annanstans läste jag att det är 25 danstimmar per vecka. Tanken på många timmars hård träning gör att jag får en klump i magen. Jag gillar att svettas och ta i, att verkligen anstränga mig till det yttersta. Pusha mig själv. Det är inget som skrämmer mig. Det som skrämmer mig däremot är tanken på om kroppen verkligen kommer hålla. Gör den inte det så känner jag att jag är körd. Det allra svåraste för mig är inte att träna hårt varje dag.  Det är att få en skada och tvingas vila sig frisk. Eller att inte kunna fortsätta dansa alls. Jag har ett knä som strular ibland och en höft som ibland låser sig. Hur ska det gå? Eller kommer det dyka upp en helt ny skada?

Detta med skador antar jag är något som dansare och andra idrottsutövare oroar sig för varje dag. Det får bara inte hända. Jag ska göra mitt yttersta för att försöka ta hand om kroppen. Träna på rätt sätt, inte överbelasta, stretcha… Jag hade även velat säga vila. Men jag vet inte om jag kommer vara så bra på den biten. Det är dessutom väldigt typiskt inom just dansvärlden att man tvingar sig själv att dansa trots skadan. ”Det ska göra ont” är något man ofta får höra. Och det är även allmänt känt att ”dancers dance, no matter what”. Dansvärlden är väldigt hård där. Inte särskilt förstående eller förlåtande. Om eller när jag får en skada, hoppas jag att jag både kommer vara fysiskt och psykiskt stark att ta hand om den. Det sista jag vill är att ge upp.

 

Men än så länge befinner jag mig hemma i skogen i Småland där jag växte upp. Här har jag ingen press på mig själv. Det ska jag verkligen försöka njuta av in i det sista. Jag kommer försöka att ladda upp både kropp och själ här. Jag ska umgås med flera av mina närmsta vänner. Förhoppningen är att anlända till Tyskland både fysisk och psykisk stark.

 

Ett år i Stockholm. Dags att flytta, och jag längtar inte ens härifrån… + Bildbomb

Nu har det gått ett år sedan jag flyttade till Stockholm. Det var alltså ett år och några månader sedan jag bestämde mig för att pausa mina universitetsstudier i Lund och satsa helhjärtat på dansen. Våga gå all in. Det bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv. Ett år och så otroligt mycket som har hänt! Var ska jag börja?

Min första tid i Stockholm delade jag lägenhet i Skarpnäck tillsammans med två helt underbara tjejer som välkomnade mig med öppna armar. Den ena rap-artist och den andra dansare.

De 4 första månaderna av mitt ”nya liv” bestod av att stiga upp tidigt, gå till skolan, dansa, komma hem sent, äta och sova. Jag kommer ihåg att jag verkligen njöt av tanken att  ”Detta ska jag får göra i ett helt år nu. Bara dansa, dansa, dansa.” Jag kände mig så lycklig av den tanken! Det kändes så rätt. Kroppen gjorde riktigt ont de första veckorna. Mycket träningsvärk. De 2 första veckorna kunde jag knappt vända mig om i sängen. Det blev som en chock för kroppen att dansa ca 25h i veckan. Rulla runt på golvet, hoppa ner på golvet för att sedan ta sig snabbt upp igen, göra massa piruetter barfota…

Jag kommer ihåg att jag var orolig innan jag började på dansskolan för hur och om jag skulle orka. Skulle mitt knä som hade börjat strula hålla? Kommer det fortfarande vara kul att dansa när man gör det så mycket eller kommer jag tröttna? Nu i efterhand kan jag säga att kroppen har bara blivit starkare och starkare. Jag har blivit smidigare och vigare. Knät har hållt. Det har till och med blivit starkare. Och om jag tröttnat på att dansa? Nej. Absolut inte. Snarare tvärtom. Att dansa har för mig aldrig varit så kul och givande. Så beroendeframkallande…

Den första terminen blev som en testa-på-period för mig då jag ville se vad jag orkade och klarade av. Både fysiskt och psykiskt. Jag kände att jag hade mer att ge. Att jag ville utvecklas mer i baletten som jag känner en sådan stor kärlek till och att jag även borde skaffa ett jobb för att få ekonomin att gå ihop. Jag tänkte att nu är jag ju här, det är nu jag verkligen borde ge ALLT JAG HAR för att utvecklas som dansare. Pusha mina gränser.

Detta tankesätt ledde till att jag utöver alla timmar i skolan även började dansa 4 kvällar i veckan på balettakademien. Jag tog olika typer av balettklasser, olika nivåer och hade olika lärare. En av klasserna bestod av att dansa 30 min på tå. Något jag alltid har velat göra. På en annan av klasserna övade vi på olika balett-koreografier och fick visa upp en av dem på scen i slutet av terminen.

Jag lyckades även skaffa jobb och jobbade en säsong på China-teatern 2-3 kvällar i veckan. Som ni förstår var vårterminen väldigt intensiv för min del. Ibland kanske för intensiv. Men jag kände att jag verkligen gav allt jag hade. Jag kämpade verkligen. Och det gav resultat! Jag utvecklades mycket som dansare på kort tid.

Jag har tränat och hållt igång mycket. Och jag har nog aldrig varit så frisk i hela mitt liv. Jag har varit ovanligt lite sjuk. Detta halvåret kan jag inte minnas att jag varit sjuk en enda gång. Det tror jag är tack vare en kombination av att jag får hålla på med något jag älskar och att jag rör på mig mycket, sover bra och framför allt har jag sett till att äta bra. Jag har varit noga med att få i mig mycket bra saker. Jag har tagit hand om kroppen och skurit ner rejält på socker och snabba kolhydrater.

Jag har även fått möjligheten att vara med i olika typer av projekt och gjort lite olika dansjobb. Genom skolan fick vi bland annat vara dansande statister i en kommande svensk film, Aniara. Jag har gått och sett baletter på operan. Jag har stått på scen, jobbat med föreställningar och skapat en egen dansföreställning för barn. Jag har lärt känna olika fotografer och fått göra lite olika plåtningar. Jag har även varit hårmodell för en hår- och makeupsalong.

Någon frågade mig vad som har varit det bästa under min tid i Stockholm. Förutom min satsning på dansen så måste jag nog säga: alla möjligheter som finns här. Här finns allt, det är bara att välja vad du vill göra. Detta är något jag inte har varit van vid då jag växte upp i en liten stad. Jag tycker också det har varit otroligt skönt att få umgås med andra dansare, både elever och professionella. Att få se exempel på andra som har lyckats genom sin satsning på dansen. Jag är så trött på människor som kommer med negativa kommentarer om min satsning på dansen. Ska jag inte skaffa ett riktigt jobb? Gå en riktig utbildning? Är det inte jättesvårt att lyckas som dansare? Såna kommentarer gör att jag tvekar och inte vågar satsa på det jag verkligen vill. Att umgås med likasinnade och personer som verkligen tror på att man kan ha en framtid som dansare har gjort att jag vågar tro ännu mer på mig själv, och fått det bevisat för mig att det verkligen går om man vill.

 

Nu har alltså ett år gått och om bara ett par dagar är det dags för mig att flytta härifrån och påbörja mitt nya äventyr i Tyskland där jag kommit in på en 3-årig dansskola. Under större delen av mitt liv har jag alltid längtat bort. Till en annan stad eller annat land… Men nu, under mitt år i Stockholm, är första gången jag verkligen känt mig som hemma och inte längtat bort. Kanske har jag hittat ett hem i dansen?

 

Jag har mött så många personer under mitt år här. Knutit många nya kontakter, blivit inspirerad, fått nya vänner, en del riktigt nära vänner som jag hoppas är en vänskap som kommer hålla livet ut. Jag är verkligen tacksam för alla de nya vänner jag fått. Samtidigt har jag alltid annars skojat och sagt att ”när man börjar heja på folk på stan, då är det dags att flytta”. Kanske stämmer det även denna gången? 😉

Det känns tungt att lämna Stockholm, mest för att man lämnar vännerna man fått här. Men jag känner att jag verkligen vill och måste fortsätta min resa och utvecklas som dansare och då är det enda rätta att flytta till Tyskland och börja på dansskolan där. Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan jag kommer tillbaka till Stockholm och hälsar på igen, och förhoppningsvis får jag fler nya vänner i München. Oavsett så kommer jag förhoppningsvis känna mig som hemma var jag än befinner mig i framtiden, så länge jag har dansen.

 

Bjuder på en liten bildbomb från året som gått (klicka på bilderna så blir de större):

 

 

 

Balettintensiv hela veckan. Stång, tåspets och repertoar. Och allt vad det innebär…

Denna veckan dansar jag en så kallad ”balettintensiv” på Balettakademien här i Stockholm. Två timmar varje kväll med samma lärare och samma elever. Varje lektion består av ca 45 min övningar vid stången tills svetten rinner på ryggen, cirka 15 minuter över diagonalen (alltså man gör olika danssteg över golvet, oftast två och två), 30 minuter på tåspets och 30 minuter repertoar delvis på tåspets  (vilket innebär att man lär sig en koreografi ur en balett).

Detta är för mig det perfekta upplägget. Alla lärare lär ut på lite olika sätt och har sina lite egna personliga stilar i hur de väljer att visa och förklara saker. Efter ett tag lär man ”känna” dansläraren och dess stil. Man kan börja se ett mönster vilket gör att man efter ett tag kan ta in och komma ihåg alla steg lättare. Så att ha samma lärare flera gånger i rad gör att jag kan känna mig säkrare på stegen. Jag måste inte tänka på vilket steg som kommer näst utan jag kan fokusera på att ta i med rätt muskler och verkligen njuta av att DANSA ut steget.  Det är då danslektionerna blir som roligast och mest givande tycker jag. Att stressa över att komma ihåg ”vilket steg var det nu? Vilket steg var det sen? Var det höger eller vänster? Sträckt eller böjt? Högt eller lågt?” Är inte särskilt kul och jag kan sällan känna att jag riktigt dansar med känsla om jag måste hålla på och tänka på hur stegen ska vara hela tiden. Det bästa är när man kommer in i någon slags flow där man inte behöver tänka så mycket på stegen utan fokuserar mer på känslan i det man uttrycker genom dansen. Ju bättre dansare man är, desto snabbare verkar man ha att komma in i det där flowet. Då stegen blir till dans och inte bara steg.

En annan viktig sak för mig är att känna mig trygg i danssalen. Har man samma grupp man dansar med varje kväll tycker jag att det ger en viss trygghet. Men självklart hade väl det bästa varit om jag kunde hitta den där tryggheten helt i mig själv, oberoende av vilka andra som befinner sig i rummet. Det är något jag fortsätter jobba på. Att känna ett lugn gör även att jag får bättre självkänsla och lättare kommer ihåg stegen.

Jag är glad över att det inte är så mycket fokus på övningar över diagonalen denna veckan. För mig innebär diagonalen rätt mycket stress, press och ångest då jag vet att alla andra tittat på en när jag dansar. Eller man TROR att alla andra tittar på en, egentligen har de nog fullt upp att själva komma ihåg stegen och vara nervösa för sin egen skull. Om nivån på klassen är en nivå som jag befinner mig på kan det vara kul med diagonalen. Mer plats och utrymme för mig att ta ut stegen på. Är nivån för hög och jag inte har en aning om vad jag håller på med, då är det hemskt och jag önskar ibland (faktiskt rätt ofta) att jag bara kunde försvinna och sjunka genom jorden. Då gäller det att utmana tankesättet. Istället för att vara rädd för diagonalen och känna att jag skäms och inte kan brukar jag försöka tänka på två saker : 1: Det är kul att vara ”ful” och bjuda på sig själv. 2: Jag kan inte detta nu men jag VILL kunna det en dag och då är det enda som gäller att öva på det. Acceptera att detta är den nivån jag befinner mig på just nu.

 

Sen det här med tåspets, att dansa på tårna… Det som så många tycker ser så fint och vackert ut, särskilt när det fångas på bild. Själv älskar jag det. Både att se på och att dansa. Men det gör ont, skaderisken är stor och det krävs en otrolig styrka av muskler jag inte visste fanns och mycket balans. Jag har bara dansat på tå en termin och redan börjat bli mycket starkare. Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg senare helt ägnat åt tåspets då jag har en hel del tankar kring just det.

I slutet av lektionen dansar vi alltså en repertoar, en koreografi ur en känd balett. Jag tycker det är jättekul att verkligen få dansa balett, leva sig in i en roll och inte bara stå vid stången och öva styrka och teknik (även om jag tycker att det också är väldigt kul faktiskt). Denna veckan dansar vi en del ur Svansjön. Det kan kännas pinsamt eller löjligt att dansa en sådan känd balett på en hobby-klass tycker jag. Det kommer ju aldrig kunna mäta sig med hur den riktiga Svansjön ser ut när den dansas av proffs… Men så ska jag nog inte tänka. Det är väldigt kul att få gå in i en roll när man dansar  och om man som jag inte är så duktig på vad alla olika baletter heter eller hur musiken i de olika styckena låter, så lär man sig lite mer efter varje gång man testat på en ny repertoar. Det är som att man får lära känna baletten. Att testa att själv dansa en del ur en balett gör dessutom att jag får ännu mer respekt för de professionella ballerinorna. De får det att se så lätt ut…

 

Ikväll var det tredje tillfället av fem denna veckan. Det känns lite i kroppen då den är ovan efter sommaruppehållet. Men det känns på ett bra sätt. Inte jättemycket träningsvärk och inga skador eller streckningar. Att ha en sådanhär dansintensiv tycker jag är en superbra uppvärmning inför hösten. Att låta kroppen få komma igång i lite lagom tempo igen. När höstterminen sedan startar kommer det vara dans flera timmar om dagen och då är det viktigt att inte gå från 0 till 100. Då antar jag att skadorna hade kommit rätt snabbt, och min plan är ju att hålla läääänge.